Småfågeladrenalin

Istället för att sitta och oja mig över hur mycket jag saknar mitt fotografi och att jag aldrig kommer iväg för att ta några bilder så bestämde jag mig istället för att ta mig tid och gå ut i det vackra vårvädret med kameran över axeln. Jag gängade loss 18-55 mm objektivet, satte på mitt nya 70-300/4-5.6 istället, slängde kameraväskan över huvudet och hände kameran över ena axeln. Sen tog jag mig en liten promenad i Bromma. Först fotade jag grenar och snö, sen fotade jag skator och tanter. Jag promenerade ner och förbi Abrahamsbergs tunnelbana och njöt mest av solen. Jag kan inte påstå att jag hittills var speciellt nöjd med mina än så länge tagna bilder men det gjorde mig inget då målet snarare var färden än resultatet. Det var tills jag kom fram till den kvittrade taggbusken på Gustav III:s Väg. Här möte jag en av mina största fotografiska utmaningar i form av ett gäng konverserande småfåglar och en miljon spretande grenar i ett enda virrvarr. Här kan vi prata om skärpedjup. Att jag stod på trottoaren precis bredvid vägen med rumpan i luften och blockerade hela gångvägen för folk med vårkänslor hade jag inte en tanke på, inte heller brydde jag mig om att det för dem måste sett ut som om jag bara stod och fotade rakt in i en buske. Jag fylldes av så mycket adrenalin och ett fantastiskt lyckorus inför vad jag såg i min kamera som ingen annan kunde se och 235 bilder senare har jag valt ut två av mina favoriter för att visa er. Jag går på småfågel-, taggbuske- och solskensadrenalin.