Gangsterfilmen

I tisdags var jag och Anna på visningen av den restaurerade filmen Gangsterfilmen från 1974 regisserad av Lars G Thelestam. När jag sa till Anna att det var en svensk film som visades rynkade hon förvisso på nästan men då jag i nästa andetag nämnde den fria alkoholen sken hon upp som en sol. Visningen anordnades av Cinemateket (där jag en gång i tiden jobbat) och alla var där; regissören Lars G Thelestam, producenten, representanter från Filmarkivet, diverse skådespelare och andra team-medlemmar m.fl. Jag tror till och med att vi satt bredvid en av huvudrollsinnehavarna (som förvisso sov halva filmen).

Filmen handlar om en amerikansk gangster, Glenn Mortenson, vars släktingar en gång emigrerat från Sverige, som en återvänder till Skåne, där han slår sig ner i ett litet samhälle i sällskap med sin kumpan Nils och den storväxte livvakten Jim Harry. Deras ankomst väcker först oro och förvirring, men då de inte verkar ha något ont i sinnet, vänjer sig alla -- utom landsfiskalen som anar ugglor i mossen. En ung flicka blir våldtagen men vill ingenting säga, och ingenting kan bevisas. Vid en av Mortenson utlyst presskonferens meddelar han att han har för avsikt att starta en ny väckelserörelse som ska sälja svensk demokrati, "the Swedish Way of Living". En av de först omvända, rättare sagt köpta, blir samhällets dekisfigur, Hans Nilsson, bror till Nils. Strax därpå äger ännu en våldtäkt rum, och det är nu ingen tveckan om att det är Mortenson som har begått den. Offret är barndaghemmets Maria, förlovad med den blyge Simon som är föreståndare för det lokala bryggeriet och sonson till den gamle socialisten Karl, vilken alltjämt drömmer om den kommande revolutionen. Parallellt med Mortenssons väckelse-show i folkparken besöker landsfiskalen Maria och anar sig till sanningen, men Maria är rädd. Väckelse-showen går emellertid hem hos folk, och nöjd med sin egen insats får Hans ett återfall och super sig full. Rasande slår Mortenson honom sönder och samman, och förtvivlad går Hans och hänger sig, sedan modern vägrat att släppa in honom, då hon trott att han bara var full som vanligt. Landsfiskalen söker nu upp Mortenson, men kommer ingen vart, och inte heller hans humanistiske assistent, Gustavsson, lyckas övertyga Mortenson om de moraliska värden man söker slå vakt om i det lilla samhället. I stället blir Mortenson återigen rasande och stryper Gustavsson, vars kropp senare återfinns i ån, men inte heller denna gång kan Mortensons skuld bevisas. Upplösningen kommer genom den senile Karl som tror att revolutionen äntligen har brutit ut. Han enleverar en gammal adelsdam och låser in henne med landsfiskalen i polisstationens cell, varifrån landsfiskalen dock lyckas övertyga honom om att Mortenson är den verkliga fienden. Karl söker därpå upp Mortenson och skjuter ner honom. Rättvisa skipas -- fast rättvisan inte har fått gå sin gilla gång.

Under de 107 minuter film som visades hann även en rad svenska skådespelare dyka upp på duken såsom; Hans Alfredson, Gudrun Brost, Lou Castel, Clu Gulager, Carl-Axel Heiknert, Peter Lindgren, Gunnar Olsson, Per Oscarsson, Elina Salo, Ulla Sjöblom, Inga Tidblad, Marvin Yxner och jag måste ju säga att jag under filmens gång pendlade mellan en hel rad av känslor som kantades av en rynkad panna och många skratt men på det stora hela är det nog en av de bästa svenska filmer jag sett på länge. Att den hade det mest fantastiska, mest osvenska slut jag någonsin sett gjorde upplevelsen fulländad. Jag vet inte om det var filmen, vinet eller de salta pinnarna som gjorde det med det var helt klart en kväll utöver det vanliga.