Jag, motorvägen och spindeln mellan mina bröst

Jag är på väg ut till Arlanda. Det är mörkt ute, rusningstrafik och jag kör 110 km/h i ytterfilen på motorvägen. Något kittlar till i håret bakom örat och jag viftar irriterat bort det. En mörk tanke om vad det kan ha varit passerar mitt huvud men jag slår snabbt bort den. Om det skulle vara det så vet jag inte vad jag skulle ta mig till. Jag börjar andas tungt. Något kryper till vid mitt nyckelben och jag slår i ren panik bort det. Jag vet fortfarande inte vad det är och i bilens mörker har jag ingen möjlighet att utforska det heller. Jag försöker andas. Jag ber en bön om att jag nu blivit av med vad det än är och tanken på att den faktiskt är kvar någonstans i bilen gör mig kallsvettig men jag inser att jag måste fokusera på bilkörningen. Paniken växer. Fram till nu har min stora rädsla alltid varit att en spindel ska komma krypandes på instrumentpanelen i samband med att jag kör bil och då inte kan göra något åt det... men från och med idag känns det som småpotatis. Jag sitter i bilen hoppas fortfarande att det jag bråkat med hittills under resan mot Arlanda bara är lite ludd men illamåendet börjar smyga sig på och jag får allt svårare att fokusera på bilkörningen. Då känner jag hur något kryper PÅ mitt bröst, under klänningen. I ren förtvivlan mosar jag det mellan mina fingrar och klänningen och känner hur jag börjar skaka i hela kroppen. Jag mår illa. Jag sitter paralyserad bakom ratten i de längsta 10 minuterna i mitt liv innan jag kommer fram till Shell-macken där jag stannar och sliter av mig klänningen så att örhängena flyger. På insidan av min klänning sitter en mosad spindel. Nu, 1 timme senare sitter jag väntandes och skakar på Arlanda. Jag har bokstavligt talat duschat i desinfektion och är i stort sett naken under jackan. Jag måste söka hjälp. Jag behöver hjälp.