Försvinner ut bakvägen

Nu är det inte långt kvar innan slutet på en era är här. Om 6 timmar låser jag butiksdörrens alla lås från insidan, lämnar min egen nyckel, larmar en sista gång och försvinner ut bakvägen. Därifrån finns ingen återvändo. Det ligger blandade känslor i detta. Det känns lite som att kasta sig ut för ett stup utan att veta om fallskärmen håller eller vart jag ska landa. Men att jag hoppar ångrar jag inte för en sekund, vägen hit har bitvis varit ganska snårig och känsloladdad så det ska bli ganska skönt att det är över. Jag måste erkänna att det killar lite i magen. Det finns dock saker jag kommer att sakna och främst av allt innefattar detta att jobba med min butikschef Kajsa, eller snarare att prata med henne ni telefon är arbetstimmarna sniglar sig fram och tristessen hinner ikapp. Det finns nog ingen som någonsin ställt upp för mig som hon, på så många plan och jag är evig tacksam över att vi numera bara kan kalla oss för de bästa av vänner och inte längre kollegor. Det jag däremot inte kommer att sakna är att bajsa på rekordtid med toadörren lite på glänt, lyset släck och nerverna på helspänn (eftersom att vi inte har någon möjlighet till några som helst raster och därför måste utföra dyliga saker med butiken öppen) eller kaffebryggaren som konstant envisas med att brygga det sämsta kaffet någonsin. Nä, här tar det slut för en massa saker, både bra och dåliga och ikväll blir det jag som dricker champagne. Vad som finns planerat eller förutbestämt för mig i framtiden blir morgondagens huvudvärk, i dubbel bemärkelse.