Timmar som går.

Jag sitter nere i köket och väntar på att han ska vakna. Jag lyssnar till varje litet ljud från övervåningen i hopp om att det ska vara ett livstecken och jag ser förväntansfullt mot trappan som leder ner. Jag vill att han ska vakna nu. Jag saknar honom. Det jag inte vet är att de ska ta ytterligare 5 timmar innan vi ses. Han sover och jag ska iväg inom dryga timmen. Ny frisyr står på schemat. Veckorna som gått har varit omtumlande och vi har knappt setts på över 3 av dem. Kvalitetstiden om dryga 3 timmar i bilen upp till Falun var fantastiskt. Vi bara satt där, utan knappt ett ord och bara var. Jag känner mig så trygg i hans närvaro och jag behöver honom mer nu är någonsin. Mina dagar, som blir till veckor är en enda lång utmaning och det är en prövning jag inte upplevt förut. Jag sippar lite på mitt kaffe ibland mina funderingar och inser att om han kommer ner nu så komme han att bli arg. Han vill inte att jag dricker kaffe. Men det gör inget. Jag vill bara att han ska vakna. Detta var igår. Idag väntar ytterligare 3 timmars kvalitetstid i solskenet på väg hem mot Stockholm. Ny frisyr är införskaffad och klänning ligger i väskan. Vi ska tillbaka till verkligheten. Det är lite mycket nu.