I december 2008 sökte
300 personer till de
4 platserna på
Dramatiska Institutets regi-linje inför hösten 2009 och
jag var en av dem. Första steget var att skicka in en ansökan i 5 likadana upplagor innehållande en rad olika moment såsom "min bästa filmidé" och "mitt liv fram till nu" mm. Gick man vidare från det fick man skicka in en film och jag skickade
Vit som snö. Efter det kallades 40 personer till första intervjun, jag var fortfarande en av dem och den dag jag skulle ditt var jag så nervös som jag aldrig varit förr. När jag tog de sista stapplande stegen in på Valhallavägen 189 den 18 februari höll benen på att vika sig men det var den mest fantastiska upplevelse jag känt på länge. I samma stund som jag klev in genom dörrarna så kände jag att jag hörde hemma där. Intervjun gick jätte bra och i samma stund som jag öppnat brevet med beskedet att jag sedan var en av de 18 som skulle få komma på den 2a intervjun skrek jag rätt ut i trapphuset.
Till andra intervjun, där 8 personer skulle väljas ut av 18 för att få gå vidare så skulle 5 saker förberedas; Se två långfilmer (valda av DI), gör en projektbeskrivning, ta ett foto på någon du älskar och välj tillhörande musik, välj ut ett avsnitt ur din egen film och ett annat ur en långfilm du tycker om. Jag gjorde alla dessa saker samtidigt som saker hände i mitt liv på annat håll men lyckades ändå under alla omständigheter göra rätt bra ifrån mig. Trots detta var jag en av de som en vecka senare fick besked om att jag tyvärr inte gått vidare. Det var då jag dog inombords och låg hemma och åt Mums-mums i flera dagar för att dränka mina sorger. Att vara en av de 18 bästa är inte nog bra i min värld. Efter att ha deppat i drygt två veckor ringde dock telefonen... Det visar sig att en av de 8 som gått vidare nu hoppat av och att jag var den med nr 9 på listan, med andra ord så blev jag en av de 8 som fick komma på de tre dagarna av praktiska slutprov. Jag har aldrig varit så lycklig som jag var då och de tre dagarna som jag tillbringade på DI var helt fantastiska. Känslan av att något är så rätt att man känner det i varenda fiber är nästan obeskrivlig och att få vara så nära sin dröm går knappt att ta på.
Den 17 april fick jag min uppgift och mellan 20-22 så gjorde jag och mitt gäng av 4 fantastiska grabbar en liten film om tvångstankar. En film som vi alla blev riktigt nöjda med. Första dagen planerade vi, andra dagen spelade vi in och tredje dagen klippte, ljudlade och presenterade vi vår film och sen efter det väntade 3 veckor av olidlig ovisshet. 4 skulle in, hälften skulle bort. Jag fick mitt besked den 12 maj.
Det här är den förenklade versionen av den min historia då process jag gått igenom under de senaste halvåret har varit otroligt mycket tuffare än någon kan ana eller vad jag i efterhand kan beskriva då det varit rakt igenom omtumlande. Parallellt med att söka till den skola som jag har velat gå på sen jag var 14 så har jag gått igenom en otrolig och rätt krisartad jakt på mig själv och vem jag är samtidigt som jag läst heltid på universitetet och jobbat i butiken. Det har varit ett tufft, känslostormande och kaotiskt halvår som i slutänden ändå varit helt fantastiskt.
Dock är det först nu jag ens orkar skriva om det. Jag var nämligen en av de 4 som inte kom in, en av de fyra som hamnade på fel sida strecket. Smärtan som nu bosatt sig i mitt kropp önskar jag ingen annan. Att vara så nära det man vill mest av allt i hela världen och sen snubbla på mållinjen orsakar nämligen mer än bara skrubbade knän, det gör ont i själen och ända ut i tårna. Så nu vet ni. This was my papercutstory in short.
Inlägg
