Me in Japan

Carolina i ett nötskal. Jag såg Japan genom linsen på min kamera.

Jetlagad

Jag är sååå sjukt trött. Räknar ner timmarna tills att jag ska få komma hem och sova. Jag känner mig för fan bakis. Huvudet spränger, jag är totalt förvirrad, kroppsklockan går 8 timmar fel och det känns som om jag ska kräkas. Enda skillnaden från en riktig bakfylla är att jag inte druckit något annat än vatten och cola det senaste dygnet. Jag känner mig sjuk, sinnesförvirrad och ögonen går i kors. Sova, sova, sova.

Nisse kattnappad!

Klockan 21.25 igår kväll kom följande sms från okänt numer: Nisse fryser och det börjar bli mörkt, han längtar nog hem! Haha! Kräver 150 000 dollar om du ska få se honom igen! Återkommer med mer information!



Klockan 21.21 kom nästa sms från de okända numret: Han är nog hungrig oxå.. inte fått någon mat på flera dagar...ti hi..den jäkla betong katten...pengar återkommer vi om...

När det andra smset trillade in var jag i upplösningstillstånd. Min Nisse var ensam och hungrig någons långt från matte som inte sovit på väldigt många timmar. Jag kunde ju inte bara lämna honom där så jag lätt kattnapparen tro att han/hon skulle få sina pengar. När jag väl tittade lite noggrannare på bilden som sänts tidigare kände jag igen påsen på golvet. Nisse var nog på vinden och mycket riktigt så var det där jag fann honom. Jag vann över kattnapparen. Sen fick Nisse sova bredvid mig i sängen och nu ska jag anställa en catygard.

Nisse borta igen

Under tiden som jag befann mig i Japan så var det Pers uppgift att passa Nisse. Under tiden jag var i Japan så försvann Nisse spårlöst. När jag kom hem igår hade Per desperat satt upp lappar för att hitta Nisse innan jag kom hem. Utan någon större framgång. Nisse var fortfarande borta när jag kom hem.

Affischtext: 8,5 kg kattjävel i betong har sprungit bort. Matte är på resande fot men kommer på söndag. MÅSTE FÅ HEM KATTEN INNAN. 1.000.000.

Hemma och trött

Hej Sverige! Igår eftermiddag kom jag hem till Sverige igen efter 16 timmars resande, ett flygplansbyte, en total genomsökning av samtliga 4 väskor i tullen och ett vansinnigt myrkryp i hela kroppen. Per, moster och Sven mötte oss på Arlanda och jag kunde ha kramat sönder min älskade sambo när jag såg honom. 10 dagar utan sambo är en lång tid ska ni veta. Trots detta somnade jag mitt i ett samtal när jag några timmar senare la huvudet på kudden och klockan slog 21.30. Nu är det en ny dag i Sverige och klockan är 16.40 i Japan. Just nu sitter jag och hinkar kaffe på jobbet och väntar på att få någon som helst effekt av koffeinet. Jag är så sjukt trött idag och minuterna är långa som timmar men jag ska trots detta försöka uppdatera er lite om vad som hänt medan jag varit borta. Ha en bra dag!

Universal Studios Osaka

Klockan ar 7 pa morgonen och jag sitter i recceptionen och vantar pa att ovriga familjen ska gora mig sallskap till frukosten. Idag lamnar vi Tokyo for att oss vidare tillbaka till Oskaka och Universal Studios. Taxin gar klockan 9 och jag har med hela min tyngd lyckats stanga igen min overfulla resvaska pa nytt. Det ar formodligen ingen somblir forvanad oｍ　ｊａｇ　ｂｅｒａｔｔａｒ att den ar tungt och att allt inte har fatt plats. Det ar mer att allt inte har fatt plats. Det ar mer an en pase som jag maste ta brevid. Jag ar vardelos pa att packa och grym pa att shoppa.

Canon kiss

Jag har foresten kop en digital systemkamera ocksa! Jag ar lyckligast i hela varlden! Den ar grym och bilder kommer att visas nar jag ater ar tillbaka i sverige.

Tokyo

Jag ar nu i Tokyo och det ar sjukt mycket andra manniskor som ocksa hittat hit ska ni veta. Vi har haft fullt upp hela tiden med att se tempel, se konstiga manniskor, atit god mat, atit acklig mat, akt snabbtag, varit i Hirochima och gjort tusen andra olika saker. Jag ar helt slut. Japan ar ett helt sjukt land och det ar en fantastisktk upplevelse att fa vara har. Nu efter en vecka har jag till slut hittat en dator och har 10 minuter pa mig att skriva detta inlagg. Det visade sig aven att att jag hade 49 nya mail nar jag oppnade inboxen. Jag kannaer mig alskad. Det ar helt galet, det kanns som om jag ar i en annan varld. Klockan ar nu 15.00 pa eftermiddagen och nu ska vi kolla pa korsbarsblommningen. Hej da!

Jag kommer foresten hem pa sondag.

Carro bloggar live på Japanska

Folk pratar konstigt och all information står skrivet med konstiga tecken. Vi är efter en 15 timmars resa äntligen framme i Japan och just nu sitter vi alla sju (Jag, Ludvig, Christian, mamma, Anders, mormor och morfar)) i Ludvigs lägenhet i Kyoto, ett stenkast ifrån vårat hotell. Då ingen av oss sovit på över 24 timmar är stämmningen rätt fnittrig men vi är alla välbehållna och ska snart ge oss ut på Kyotos gator för att kolla på tempel light-up som tyligen är en promenad av ljus. Jag vet inget mer än så än så länge. Det här är ett konstigt land har jag vid det här laget konstaterat, de gör helt enkelt inte som vanliga svenskar. Idag har vi till exepel ätit lunch ur en automat och jag tycker nästan synd om Ludvig som konstant måste övrsätta åt sina förvirrade turistsläktingar. Jag kan knappt förstå att jag är här. Jag är i Japan och jag bloggar med Japanska tecken i menyn

Arlanda

Äntligen har jag kommit fram till resans viktigaste destination. Taxfreen. Nej, jag skoja bara. Vi har nu checkat in och knäckt första ölen. Väskan gick igenom med sina 19.2 kg och gränsen var 20. Typiskt mig. Jag kommer inte kunna ta med mig en pryl hem. Haha. Hur som helst så är det nu den verkliga resan börjar och det ska bli helt sjukt kul. Japan here i come.

Mot Japan

Om 2 minuter går jag ut genom ytterdörren. Hej då!

Olika strategier

Ja, klockan är 21.54 och ungefär nu börjar jag packa inför avresan som sker om drygt 16 timmar. Mamma började packa för flera dagar sedan. Vi kommer att anlända i Osaka, Japan närmare bestämt klockan 9.15 på fredags morgon och alla i familjen har nu olika strategier på hur de ska hantera sömnen och dens fördelning inför detta. Själv ska jag försöka vara uppe så länge som möjligt i natt och sedan gå upp när Per kommer hem från jobbet. På så sätt hoppas jag kunna sova på planet och vakna som en pigg och glad människa när vi landar 8 timmar bort. Sen har jag ju en del packande att göra för tillfället. Mamma ska tydligen försöka sova så mycket som möjligt, Anders går och lägger sig tidig och går upp tidigt och lillebror ska dricka öl i kväll. Vi får snart se vem som har rätt och jag ska försöka uppdatera er om detta på plats i Japan.

Kattsäck

Nisse kommer att sakna matte tror jag. Egentligen skulle han nog helst velat följa med men tungt nog får han så snällt stanna hemma med husse. Jag menar vad säger man till flygplatspersonalen när det upptäcker att man har 8 kg husdjur med sig i bagaget?

Pass fixat

Jag åker imorgon och hämtade jag mitt nya pass idag. Det är skönt att man har sån enorm framförhållning ibland.

PåskNisse

Det här är det sötaste jag sett på länge. Nisse önskar alla GLAD PÅSK!

Ghost

En av nackdelarna med att snoza bort hela morgonen är att man riskerar att blotta sitt naturliga osminkade jag inför världen och avslöja att man egentligen ser ut som ett spöke bakom allt spackel som man i vanliga fall har tid att hälla över ansiktet innan man lämnar huset. Inte undra på att det varit folktomt i butiken idag, jag ser nästan genomskinlig ut dagen till ära. Jag behöver ett solarium omedelbart.

Underbara arbetskamrater

Trots att det har varit alldeles för mycket på senaste tiden så måste jag säga att jag tycker väldigt mycket om mitt jobb och mina arbetskamrater. Jag har turen att få jobba med saker som intresserar mig och ger mig möjlighet att utbilda mig till det jag drömmer om. Jag har fantastiska människor runt omkring mig som ställer upp på mig på alla sätt de kan och det finns inga ord för hur tacksam jag är för allt de gör. De suckar visserligen åt mina omständliga tider och tvära kast i skolschemat men de ställer trots det alltid upp i den mån de kan. Och de har all rätt i världen att tycka att jag är omständlig för det är jag och det vet jag om. Tack till alla underbara människor på Hildurs Hem!

Första, andra, tredje

Vissa morgnar är tyngre än andra. Dessa mornar känns väckarklockans signal som ett helt världskrig och för varje snoz man trycker i gång tvingas man prioritera bort någon av sina morgonrutiner. I morse var det en sådan morgon och det är nog tur att jag faktiskt fick på mig kläder innan jag gick som jag höll på.

Snoz 1: Jag skiter i att tvätta håret.
Snoz 2: Jag orkar inte sminka mig idag.
Snoz 3: Jag tar samma kläder som igår, orkar inte välja nytt.
Snoz 4: Jo, men frukost på tåget med morgonsurar medresenärer är ju alltid trevligt.

Det ska tilläggas att varje snoz är drygt 10 min.

På med snöskorna igen

Visserligen är det fint när det är ljust ute och jag föredrar självklart snö framför slask men nu vill jag att det ska bli vår! Jag vill ha sol och värme till min frusna och trötta kropp. Jag vill ha nykära par, fågelkvitter, öl på en filt i en park och ett glas vin på balkongen i solnedgång. Jag vill ha gladare svenskar och paraplydrinkar på flybridge ute i Stockholms skärgård. Nu räcker det med regn och rusk.

Mumien Nisse

Alla katter har en tendens att leka med saker som kommer i deras väg. Oftast med saker de inte får leka med såsom mattkanter, snören, blommor, prydnader och även hushållspappersrullar. Det kommer kanske inte som någon nyhet men min Nisse är verkligen inget undantag. Jag skulle kunna säga att som vanligt när Nisse leker så har det gått lite över styr den här gången också. Han hade världskrig här nyss men nu sitter han mest bara och piper innanför pappret. Han sitter fast. Ja, ger man sig in i leken får man leken tåla. Jag ska snart befria honom men han måste lära sig en läxa först.

Fyra dagar till avresa

Har varit i Kista och botaniserat bland flaskor, andra prytlar i miniformat och annat livsviktigt inför resan till Japan som har sin avfärd på torsdag. Jag länsade bland annat halva apoteket då jag gjorde misstaget att be om hjälp. Jag har en tendens att packa lite väl mycket och tungt när jag ska resa bort (som jag skrivit tidigare) och det spelar oftast ingen roll vart jag ska eller hur länge. Det brukar alltid väga bly och jag hinner oftast bara använda 20% under resans gång. Hade dock lite svårt att fokusera på vad jag skulle ha då jag hade en stånkande lillebror i hällarna. Jag tror dock att när resfebern sätter igång blir det nog några vändor till och jag kommer att komplettera med hundra småflaskor till. Resultatet av detta är att väskan i slutänden kommer väga det samma som alltid.

Årets första grillning

Klippta kreditkort

För drygt två timmar sedan hade jag en kund som skulle köpa två ljusstakar. Det var en present så hon bad mig slå in dem. När jag sedan skulle ta betalt och hon tar fram sina kreditkort visar det sig att någon klippt sönder dem, allihop. Själv insisterade hon på att de måste gått av i plånboken men det syntes klart och tydligt att någon gått lös med zickzack-saxen. Hon ursäktade sig med att hon istället skulle gå iväg och hämta pengar då jag förklarat att det var omöjligt att betala med korten i det skick det befann sig i och hon insisterade upprepade gånger på att hon verkligen inte stulit dem. Jag kan ju ärligt säga att jag inte är förvånad över att hon aldrig kom tillbaka med några pengar.

Bakisfrukost

Spola rätt!

Familjen hade Japan-möte hemmas hos mormor och morfar i onsdags och denna varning dök upp på en informationslapp bland tusen:

VARNING! Vid toalettbesök: Förvisa dig alltid om att toaknappen verkligen är spolknappen för spolning och inte stjärtknappen. Under alla omständigheter stäng locket först!

Detta ska jag tatuera in på handen.

Vårtecken på Spannvägen

Botten är hård

Jag har inte lyckats ta mig ur sängen idag, har mest stirrat i taket och funderat på vem jag faktiskt är. Det känns som om världen runt omkring mig faller samman och människor jag trodde att jag kände visar sig vara något helt annat. Jag är totalt handlingsförlamad och orkeslös och känner ingen glädje i att anstränga mig mera. Det måste vara så här det känns att nosa på botten. Utan de människor som betyder mest hade jag nog inte tagit mig igenom det här. De får mig att se att de finns ljus någonstans i tunneln. Tack mamma, tack Per, tack Anders och tack mormor. Tack för att ni finns och tror på mig när jag inte själv gör det.

Tack till dig som läser min blogg, du betyder mer än vad du tror.

Skrivkrampsyndrom

Det här när det händer som mest som det finns minst att skriva om. Ja, jag vet att det låter konstigt men det är ett syndrom som drabbat mig förut. Det händer så mycket saker hela tiden att hjärnan håller på att koka över och jag är rädd för att om jag skriver ner det så faller allt bara pladask. Det är inte alltid bra att få sitt liv svart på vit. Det blir mera verkligt då och man inser sina fel och brister. Jag är visserligen smärtsamt medveten om att jag har en hel del brister, jag orkar bara inte ta tag i dem just nu.

Dagens lunch

Jag tröttnade på alla dessa frysta färdigrätter som jag jämt och ständigt trycker i mig och valde idag istället att stänga igen butiken och skaffa fram lite riktigt käk. Kycklingsovlaki med bullgur och cola light.

Nisse återfunnen

Sedan flera dagar tillbaka har min älskade Nisse varit försvunnen. Hans plats bredvid fiskskålen har ekat tomt och det har inte varit någon som kissat på golvet. Innan han försvann verkade han lite deppig och jag började bli orolig för att det hänt något allvarligt och funderade på att söka hjälp. Jag visste bara inte vart eller hos vem. Jag menar vart vänder man sig om man har en deprimerad betongkatt på halsen? Sen försvann han. Han var bara borta och jag kunde inget göra. Idag när jag kom hem från skolan var han dock tillbaka och till på köpet rejält bakis måste jag säga. Utifrån de brev han hade med sig så verkar det som om han varit på semester så det verkat inte gått någon nöd på kattfan. Brevet löd som följer:

Mjau! Eftersom "någon" har lagt ut mig på bloggen så har jag blivit överöst av beundrarbrev. Detta ledde till att en kattjävel som jag inte orkade mer så jag drog på spritresa. Jag skickade kort men ni vet ju att postgången inte är den bästa utomlands. Eller var jag för full för att skriva? Ni känner mig som den söta katten Nisse men med sprit i min fyrbenta kropp på en solig badort så flyger partyNisse i mig. Jag har haft det bra men nu är jag tillbaks hetare än nån´sin...(kanske).

Mjaaau! /Nisse

No more knarrande skor

I lördags gick jag åter igen tillbaka till skomakaren med min knarrade skor. Han bara skakade på huvudet när jag kom in genom dörren men tog snällt skorna ur handen på mig och både höjde skon och satte på en ny klack. Den här gången fick jag självklart betala för det men i hopp om att allt nu skulle lösa sig så gjorde det mig inget, trots att plånbokens botten skrattade hånfullt åt mig när jag drog ur mina sista 200 kr ur den. Det tog mig dock inte många meter för att inse att problemet kvarstod. De förbannade skorna knarrade fortfarande och nu har jag gett upp. Jag har nu kastat in handsken och igår reklamerade jag dem hos DinSko. Idag bär jag sorg. Jag försökte förtvivlat hitta ett par ersättande stövlar men det var helt omöjligt, jag vill inte ha några andra än mina Mästerkatten i stövlar-stövlar och några likvärdiga finns inte. Snacka om att slänga pengar i sjön.

Nu blev det lite bråttom!

Hej, jag heter Carolina och jag åker till japan om 10 dagar. Hej, jag heter Carolina och igår kväll insåg jag att jag inte har något pass. Eller rättare sagt jag har har ett pass men det gick ut för drygt ett år sedan. Ojojoj, nu blev det lite bråttom. Tur att jag såg det nu och inte istället upptäckte detta kvällen innan avresa. Det hade inte heller varit så kul!

Stressade Stockholmare

Det här är väl ändå att vara lite väl mycket ute i god tid?!

Cancervaccin och försäkring

Idag har jag varit och tagit min andra Gardasil-spruta (mot livermoderhalscancer) och än så länge lever jag. Fick lite ont i magen när det här om veckan stod om att kvinnor som fått Gardasil ramlat av pin bara så där men jag inbillar mig att det inte händer mig. Och gör det det så gör det väl det. Det finns inte så mycket jag kan göra åt saken isåfall. Något ska man ju dö av. Vore bara trist om det skulle hända just nu bara. Jag har inte riktigt tid med det. Sen har jag även varit duktig och fyllt i min cancerförsäkring som jag fick av pappa i födelsedags present. Det är en försäkring från ACE Europe (Sverige) som heter ACE Kvinna Cancer och den innebär att man får en summa pengar att göra vad man vill för om man skulle ha oturen att åka på någon form av kvinnocancer. Vill man lägga pengarna på rehabilitering kan man det men man kan även köpa Gucci-väskor för hela slanten om man så önskar.

Utdrag ur deras informationsfolder:
Med ACE Kvinna – din cancerförsäkring får du ersättning vid elakartad cancer- slida, äggstockar, äggledare, livmoderhals och livmoderkropp. Du får en engångssumma på antingen 160.000 eller 260.000 kronor, beroende på vad du valt. Du kan till exempel använda 100.000 till kostnader direkt vid diagnos, 30.000 till rehabilitering, resor, kosmetisk operation eller liknande som inte täcks av allmänna medel och 30.000 till hemhjälp, friskvård etc. Men som sagt – du använder pengarna precis som du själv vill.

Billig lösning

Det finns en gräns för hur mycket knarr man kan tåla på en dag och min brast ungefär vid halv tolv. Så det blev helt enkelt ett par nya skor. Visserligen även dessa från DinSko men för 100 spänn och på en inköpstid av 5 min så var det en bra nödlösning. Är man desperat så är man. Jag är ändå rätt nöjd med inköpet. Helt okej.

Diggiloo diggiley

Diggiloo Diggiley alla tittar på mej där jag går i mina knarrande skor, jag dansade omkring på gatan och hela världen den log. Jag stod inte ut med att gå i mina gymnastikskor en dag till och drog därför trotsigt på mig mina Mästerkatten i stövlar-stövlar i morse innan jag gick utanför dörren. Jag försökte i mitt moln av fåfänga intala mig att knarret mirakulöst försvunnit. Detta beslut har jag nu fått ångra bittert. De knarrar värre än vanligt och det var till och med så att min mormor reagerade när vi såg inne på Hemköp för några minuter sedan. Alla runt omkring tycker att min situation är högst underhållande men jag är inte lika road. Jag är redo att gå i taket. Fan helvetes jävla skit!

Hur svårt kan det va?

Hur svårt kan det vara att förstå en sådan enkel sak?! Scenariot är som följer: En tant kommer in i butiken (Det är nästan bara små tanter som handlar här). Hon kommer fram till mig och frågar om vi har något hon kan stoppa tidningar i, som ska stå på golvet nedanför soffan. Efter en stund är vi överens om att det är ett tidningställ hon är ute efter.

Jag: Ja, då har vi visserligen inte speciellt många alternativt men vi har ett i vitt skinn som står där bort på golvet (Jag pekar).
Tanten: Jahaja, och vad kostar det?
Jag: Ja, det ligger nog runt tusenlappen skulle jag tro.
Hon hör inte vad jag säger, så jag böjer mig ner och kollar på prislappen för att vara på den säkra sidan.
Jag: Det kostar 1950 kronor.
Tanten: Jaha, och det är det enda du har.
Jag: Ja det är tyvärr så.
Tanten: Så det är det enda du har?
Jag: Ja, precis.
Tanten: Du har inga fler? I andra modeller?
Jag: Nej, tyvärr, det där är den enda av en typen som du söker.
Tanten: Jaha, då. Inga fler?
Jag skakar på huvudet och ler ansträngt.
Tanten: Jahadå, då får väl jag gå vidare.
Jag: Ja, du får väl göra det.

Nu är det ca 1 min sedan hon lämnat butiken och jag menar på riktigt, hur svårt kan det vara att förstå något så enkelt som "det är den enda vi har"? Hon var helt klart inne i någon form av förnekelse och var totalt okapabel till att ta emot den information jag gav till henne. Man kan ju bli trött för mindre.

Släpp ut mig

Solen skiner och fåglarna kvittrar. Ja, faktiskt. Jag ser det med egna ögon. Utanför de enorma butiksfönsterna börjar våren vakna till liv och jag sitter här och förbannar det faktum att jag är på insidan av dessa. Jag vill ut. Ut i solen. Ut och andas. Ut och ta långa promenader. Men det lär inte hända. Jag jobbar till sju och vi då är det sedan länge mörk igen. Jag saknar dagsljuset. Släpp Loppan lös, det är vår.

Nedräkning

Det slog mig just att om 15 dagar åker jag till Japan i 10 dagar. Jag har typ tusen saker att fixa och göra innan dess och inte en sekund ledig. Hur ska detta gå?!

Carolinas wishlist 2008

Jag vet att jag fyllde år för snart en månad sedan men nu ska jag äntligen få firas lite. Jag ska snylta lite på min bonuspappas fest (som även fyller år) på lördag och har därför blivit tilldelad garaget. Nej, det har jag inte men det låter kul. Då det inte är någon överdriven aktivitet eller rusning av kunder just i dag på jobbet så har jag roat mig med att göra en wishlist 2008 i CS2 istället. Jag har med andra ord tråkigt.

Mina skor knarrar!

Att man måste klacka om sina skor om de kommer från DinSko var ingen nyhet, det hade jag till och med räknat med. Att jag skulle behöva göra det efter knappt en månad hade jag inte räknat med men det fick väl gå för sig ändå. Jag älskar ju mina Mästerkatten i stövlar-stövlar och vill inte leva utan dem så jag lämnade in dem till närmaste skomakare som på 20 min hade satt ditt ny sula och klack. Skitsnyggt blev det och min lycka var som gjord. Det vill säga ända fram till att jag faktiskt skulle använda dem igen. Jag förstod först inte varför, men längs med hela tunnelbanevagnen morgonen efter mitt skomakarbesök (som jag betalat 280 spänn för) så vände folk på huvudet när jag gick förbi. Jag hörde visserligen ett högt knarrande genom hela vagnen men kunde inte för allt i världen lista ut att det kom från mig. Inte förens jag kom in i den tomma och mycket tysta butikslokalen i Vällingby insåg jag att knarrandet kom ifrån mig. Rättare sagt från mina älskade skor. Den nya klacken knarrar så att maskarna kom upp ur jorden i tron om att det regnar eller är jordbävning. Det låter knarrar något helt sjukt om jag ska vara ärlig. Förtvivlat begav jag tillbaka till skomakaren som tittade på som som om jag var tossig. Han hade aldrig hört något liknade men snäll som han var klackade han på nytt om mina skor med ett annat material. Jag pustade ut och höll alla tummar som fanns. Dock räckte inte mina tummar till och den nya klacken knarrar lika illa den med. Vad fan ska jag göra nu? Jag gick tillbaka till DinSko men där kunde det inget göra eftersom att den knarrade klacken var ditsatt av någon annan. Helevet. Så nu står jag här med mina knarrade favoritskor och kan inte använda dem då risken finns att någon ringer störningsjouren när jag går förbi. Jag vet att jag på nytt måste gå tillbaka till skomakaren då jag varken har lust eller råd att köpa nya men det hela känns rätt hopplöst. Att jag sen jobbar mellan 10-19 hela veckan och inte kan ta mig ditt underlättar inte situationen allts. Någon som har ett bra tips? Jag är desperat. Rädda mina skor någon! Snälla.

Slaskad på på tunnelbanan

Det är måndag morgon och jag precis som resten av Sveriges befolkning har en viss startsträcka för att bli en något normal människa. Min är säkert 4 timmar och börjar när jag kliver upp ur sängen och avslutas någon gång vid lunch. Under den här tiden är jag varken speciellt trevlig och eller social. Jag har mina rutiner och dagen bli så mycket bättre om de inte bryts. Jag går upp, duschar, klär på mig, sminkar mig, tar med mig en macka som jag äter på tunnelbanan medans jag läser tidningen och jag tar mig sedan vidare och in på jobbet. I morse stördes denna rutin av en 16-årig pojke som envisades med att prata med mig mig på enormt dålig svenska medan jag satt djupt försjunken i min PUNKTSE. Jag är som sagt inte speciellt pratglad på morgonen men jag är inte heller en sådan som ignorerar människor eller är otrevlig. Jag hade satt på längst bak i den, så när som på den 16-åriga pojken, tomma vagnen och läste som vanligt min tidning. Pojken satt en bit bort och gjorde en ansatts till att gå av vid Brommaplan. Väl framme ställer han sig bara i dörröppningen, vänder sig målinriktat mot mig och frågar på knappt tydbar svenska om det här tåget går till Hässelby strand och jag svarade att det gör det. Sen dyker jag snabbt ner i min tidning på nytt och killen står kvar och dörrarna stängs. Han börjar sen närma sig mig och innan jag vet ordet av så sitter han snett framför mig i den annars folktomma vagnen. Han ler obehagligt och jag tar instinktivt ett hårt tag om min datorväska. Det går några sekunder och när jag återigen tittar upp på honom över tidningskanten så sitter han fortfarande och ler rakt emot mig. Jag hinner knappt tänka tanken om att jag önskar att han inte ska börja prata med mig då han öppnar munnen. 15? frågar han och ser uppmanade på mig och jag inser att det här kommer bli en lång resa. Jag förklara att jag inte är 15 utan 23 och dyker ner i tidningen igen. Det tar inte många sekunder innan han är på G igen. Han frågar mig om vad jag heter, vart jag bor och vill framför allt veta om jag är gift. Jag försöker vara trevlig och svara på hans frågor men han förstår knappt ett ord av vad jag säger, och så där håller vi på. Tills vi kommer fram till Blackeberg där han tidigare deklarerat han han bor och han påvisar att han ska gå av. Det är där det händer. Han böjer sig fram och läger handen på mitt lår och jag förstår till slut att han vill ta min hand. För att bli av med honom så fort som möjligt så räcker jag honom min hand för att säga adjö. Han tar den och drar till sig mig in en ansatts att kyssa mig på munnen. Jag lyckas vända bort huvudet i sista sekund och får istället en stor slemmig puss på kinden. Jag släpper snabbt hans hand och han ler mot mig. Han går bort ett par steg mot dörren men vänder snabbt och försöker kyssa mig på nytt. Jag skjuter irriterat bort honom från mig, ger honom en arg blick och säger att det inte kommer att hända. Han går äntligen av tåget och dörrarna stängs bakom honom. Jag pustar ut. Jag borde egentligen ha lappat till honom, men det hade varit som att slå en utvecklingsstörd. Han verkade inte helt frisk i huvudet. Oavsett så känner jag mig totalt antastad och oerhört äcklad. Vad fan hände egentligen?! Så gör man bara inte! Nu är den här dan rubbad.

Kvällens uttalande:

Oskar har köpt en ny telefon, men han har vissa problem med att förstå sig på den. Han har nu till exempel försökt förstå sig på hur man stänger av blixten i flera minuter.

Oskar: Det här är verkligen ingen bra fylletelefon inte!
Han knappar lite och tar till slut ett kort.
Oskar: Meh, nu var det ju ingen blixt! Va fan?!

Bilden ifråga bör dyka upp på Oskars blogg inom en snar framtid.

En vanlig lördag kväll