Alla helgons dag

Husmordern i mig

Husmordern i mig har stått och bakat ost/skink-paj hela förmiddagen iklädd sidennattlinne och tofflor. Very sexy. Morfar firar 75 och det äldsta barnbarnen fick ett visst ett mission. Det är öppet hus och uppenbarligen bjuds det på paj. I´m the good one.

Sista natten med gänget

Gårdagskvällen var fantastisk. Sista natten med Puss-gänget och det var perfekt. Jag fick chansen att prata med en hel drös fantastiska och otroligt inspirerande människor och jag hoppas att jag (med tanke på dagens uppförsbacke och onda hår) inte svamlade på tok för mycket. Bubblet flödade och skratten avlöste varandra och förutom min ringa bakfylla så känner jag ett enormt lyckorus. Jag vill det här så mycket och det känns som om valet att säga upp sig och satsa på sina drömmar var den bästa idén jag någonsin haft (och förmodligen den läskigaste). Jag faller fritt utan någon vetskap om jag ens fått med mig min fallskärm men någonstans så vet jag att det här är rätt. Någon av alla dessa fantastiska människor som jag mötte igår var Stellan Skarsgård, i egen hög person. En person som jag personligen verkligen beundrar och respekterar och som kvällen till ära verkligen satte sina spår. Det tog mig visserligen flera sekunder efter att vi hälsat innan jag verkligen förstod att han i verkligheten, på riktigt, var där och stod framför mig en torsdagkväll på Kvarnen. Till min stora glädje är han precis så trevlig som jag föreställt mig. Vi pratade om film, om vad som gör en bra regissör, om hur det är att jobba i USA och om vackra gamla tanter. Vi pratade om vår passion om att jobba med det vi tycker är roligt och att det i grund och botten är det som är det viktiga i det man gör. Det var ett fantastiskt möte och tack vare mitt lyckorus så tog jag mod till mig och gav honom mitt visitkort (haha, vad han nu ska göra med det). Trevligt var det i alla fall. Det var en fantastik kväll.

Att bo med någon som sover

För att nå sina drömmar måste man jobba hårt. Man måste börja på botten, slita sitt hår och kräla i dammet. I slutänden är det dock förhoppningsvis värt det. Jag jobbar hårt för att nå mina drömmar. Så enkelt är det. Någon som dock jobbar ännu hårdare är mannen jag bor med. Min sambo jobbar bokstavligt talat dygnet runt för att driva sitt företag Tramsit.se och för det är han min hjälte. Dock betyder detta dock att hjälten sover på de mest konstiga tider och hjältens sambo (läs: jag) måste därför helgardera sig i vardagsrummet om hon har eventuella morgon-, dags- eller kvällsplaner. Sambons sömn är lika med att mina kläder hamnar i ett gisslandrama i sovrummet som inte går att förhandla sig ur. Vi behöver en större lägenhet och jag behöver ett dressingroom som inte är i kombo med vardagsrum.

Varför kan inte jag?

Varför kan jag inte springa som Carrie i högklackat? Jag ser ut som om jag skitit på mig om jag ens försöker. Jag måste skaffa mig lite grace and style. En dag ska jag springa maraton i högklackat.

I´m doing good

Jag städar, jag är duktig, det går sakta och Sex and the City är på i bakgrunden. Jag gör det i alla fall. Jag städar våra 48 kvm.

Drips and drops

Ursäkter

Jag nyser, detta är inget bra tecken. Två dagar ute i kylan har sagt sitt och nu är det dags att börja shota Kan-jang. Förmodligen så ser jag detta som ytterligare en anledning till att inte damma av det fina Friskis-kortet som mamma köpt mig men det kan säker bero på en hel rad av andra anledningar oxå. Städninga av de 48 kvm som jag kallar hem kan oxå vara ett skäl. Men att gå ut och ta en öl med teamet ikväll ska nog inte bli några som helst problem ska ni se.

Slutinspelat för den här filmen

Sista inspelningsdagen av Puss är till sin ända och om ca ett år så vet ni ju i alla fall vilken film ni absolut inte får missa på en biograf nära dig.

Nu efter en lång inspelningsdag av ond tå, blixtahalka på Surbrunnsgatan (orsakat av oljeutsläpp), lokal dimma och vintervägssynvillor (vidare orsakat av saneringen efter oljeutsläppet), god mat, ett flertal skratt, för få toalettbesök och en stund av faktiskt solsken har jag dock nybadadhamnad hamnat i sängen med en Kalle-tidning. Det är återigen dags att sova.

Det tar på krafterna att jobba med film, men det är värt var ända sekund och jag älskar det. Det gör mig så levande och alla sinnen är på helsänn. Speciellt när man måste skärpa sig för att inte halka och hamna på arslet eller göra något annat dum som man får skämmas över.

Det skall även tilläggas att allt blankt på bilderna ovan enbart är olja. Gissa om det var halt. Man vet aldrig vad som väntar i filmens värld. Tack för idag!

Oh so tierd

Jag är trött. Ligger i sängen med islagen tå och svär över lådan som nyss stack fram under sängen och bet mig. Inser att jag blöder lite. Tycker synd om mig själv. Ställer klockan på 06.00. Tycker lite mer synd om mig själv. Spelar in film nedanför Odenplan under morgondagen. Tycker lite mindre synd om mig själv. Bestämmer mig för att sova. Somnar nästan innan beslutet tagits. God natt. Sover.....

Om vi Pussas på jobbet?

Under lite drygt 3 veckor mellan September och Oktober 2009 så jobbade jag som inspelningsassistent på Johan Kling kommande långfilm; Puss. Detta är en av anledningarna till den dåvarande katastrofalt långa bloggtorka som uppenbarade sig här under detta domän. Det var helt enkelt lite mycket just då. Nu är det dock dags igen... samma film, samma platser fast den här gången bara två dagar. Under dessa dagar skall alla de Stockholmsbilder som inte tagits tidigare med Alexander Skarsgård skjutas (då han vid förra tillfället olämpligt nog råkade vara på andra sidan jorden och spela in något helt annat). Så under dagen och morgondagen så kommer jag alltså att sysselsätta mig med detta. I love it, I live it och förhoppningsvis kommer detta inte att påverka bloggen denna gång. Nu vet ni vad jag gör i alla fall.

PMS and me

Om sambon får någon? Nej, varför skulle han. Det är ju jag som har PMS. Om jag är seriös? Ja, fullkomligt. Det är mina munkar.

Hösten må va kall, men den är vacker

My inside on the outside

PMS är den här kvinnans värsta fiende. All my insides goes on my outside och jag blir ett känslomässigt vrak. Det suger, man blir fet, illamående, blödig, finnig, väldigt pluttig och brösten gör så ont att minsta lilla tur till köket känns som en expedition upp på Mount Everest. Att det är grått och kallt ute är inte en hjälpande hand i denna situation och en dag som denna gör jag mig bäst i horisonallt läge framför TVn med Sex and the city, i alla dess säsonger. När klockan slår ett anständigt numer på dygnet ska jag kasta mig över en cocktail och frossa i chocklad. Jag är ett litet monster idag.

Imse vimse spindel

Jag är väldigt väldigt rädd för spindlar. Om det sitter en spindel i ett hörn så kommer jag garanterat att se den, hur liten och obetydlig den än är. Jag har en spindelfobi som många gånger snarare är ett handikapp än en fobi men jag jobbar väldigt hårt på att hantera det. Till min hjälp finns dock alla mina nära och kära och deras stöd och förståelse värmer enormt. Jag ser hur de bakom min rygg går och tar bort spindlarna som de tror att jag inte sett men som jag uppmärksammat i samma sekund som vi hamnat i samma rum. Dem gör det för att dem älskar mig och jag älskar dem för att dem gör det.

Naturens konstverk

Marshmallowkoma

Den här helgen har jag totalt frossat i marshmallows framför brasan. Någonstans efter den 15e marshmallowen hade jag totalt tappat allt vad som heter självbehärskning och marshmallowfrossan övergick imorse i mashmallowkoma. Jag har nog säker satt i mig 200 g mashmallows under loppet av 24 timmar. Inte helt sunt kanske men jag måste säga att jag älskar marshmallows. Jag fick till och med mormor och morfar att få upp ögonen. Thank you America!

Sakerna som Gud glömde

Det tog knappt 30 minuter innan vi insåg att auktionen vi hamnat på var för sakerna som Gud uppenbarligen glömde så vi köpte pizza och marshmallows istället.

I brasans sken

I skenet av brasan som morfar tänt ligger jag nu med en kopp te i handen. Min mottagning är lika med noll och det känns som att slå hole-in-one varje gång jag får kontakt med omvärlden. Jag är på landet. Med betskenan i min mun kryper jag nu till sängs i bäddsoffan och laddar för morgondagen. Klockan 11 är det auktion i någon by som Gud glömde och detta är ett happening utöver det vanliga som vi verkligen inte vill missa. Det gäller att ha spenderbyxorn på sig kan jag tänka. Nu ska jag bara mörda jumboflugan till jetplan som lämpligt nog bosatt sig under samma tak som jag men sen skall vi besöka John Blund och begrunda våra synder. God natt.

Smurfen

Upptäckte nyss att det sitter en tjej med blåmålat ansikte, vampyrtänder och vit mösa några säten ifrån mig. Vart kom hon ifrån? Och vad tänkte hon när hon sminkade sig imorse? Väldigt underhållande.

Mörkare och mindre vägar

I takt med att jag lämnar Stockholm bakom mig så blir vägarna mindre och skogen mörkare. Jag har ungefär 30 min bussresa kvar innan jag anländer i Hallstavik där jag ska möta upp MoFa för att färdas sista milen med bil. Mitt internet kommer och går som en skamsen älskare och vissa stunder är det riktigt bra mellan oss men för det mesta är det en rätt kylig och frånvarande relation. Vi är verkligen på väg ut på landet. Jag, min älskare och en buss som påminner om ett väntrum av något slag. Ingen går på och ingen går av. Alla väntar vi på nått. Förmodligen på att komma fram.

To the country

Med stövlar, mössa, regnkläder, mybyxor, sountracket till Tarzan i öronen och kameran över axeln så beger jag mig nu ut på landet.

Can´t have it all

Ju närmare beslutet jag kommer om att faktiskt åka till landet, ju mer inser jag hur mycket jag kommer att sakna sambon.

I valet och kvalet

Åka till landet och koppla av eller gå på supertrevlig Idol-kväll med ett gäng grymma tjejer? Ja, jag vet faktiskt inte hur jag ska göra. Jag saknar landet och har länge tänk på att åka dit. Det är något speciellt med luften och lugnet. Samtidigt är det något speciellt med en kväll med Idol, tjej-snack och förmodligen lite vin. Jag kan verkligen inte bestämma mig. Att jag pga av sovande sambo inte heller kan diskutera min beslutångest gör inte saken bättre. Är det inte det man har sambos till? Sen har jag inte hunnit lista ut hur man använder telefonen som trådlöst internet...

Coffe, walks and drinks on a thursday

Stockholm har dagen till ärar haft celebert besök ifrån St Adrews och jag har haft den ännu större äran att få tillbringa dagen med detta besök. Fredrik is back in town. Fredrik, my friend the drifter som för drygt 1 1/2 månad sedan övergav Sverige för Scottland. Idag har vi klarat av fika på St Eriksplan, fika vid Fridhemsplan and drinks at Berns. Tack för en jätte trevlig dag Fredrik! It was a lovley thursday.

Min kväll med Shakti-mattan

Jag tycker att den är fantastisk. Så enkelt är det. Shakti-mattan. Det är en märklig uppfinning och man måste väl vara en smula knäpp för att lägga sig frivilligt på något som egentligen kallas spik-matta men jag tycker om den. Om det är något som verkligen får mig att slappna av så är det just detta. För min del spelar det ingen roll om det vetenskapligt fungerar eller ej. Den gör som sagt något för mig. Me likee.

En dag på jobbet

Med början på Stureplan

Under dagen kommer jag befinna mig på Stureplan och filma reklamfilm med produktionsbolaget Populate. Jag jobbade med dem under två dagar i Uppsala i maj och nu får jag chansen igen. Den här gången ska det skapas reklamfilm för en större matvarukedja runt om i Stockholm och förra gången var det Uppsala tourism som gällde. Kan inte påstå att jag hunnit fått någon speciell uppfattning om vad det är vi ska göra idag eller vad det innebär men med Populate är jag inte orolig. Det är ett sjukt bra gäng att joba med.

Mina mogna herrar

Här har vi då de två herrarna med den fantastiska humorn. Här dock i smoking och inte kavaj men med samma enastående och oslagbara känsla för kiss- och bajshumor. Jag har sådana mogna män i mitt liv och jag kan utan tvekan säga att fler finns det... För att vidare inte nämna några namn så stannar vi här. Eller hur Anders och Oskar?

Mogna herrar i kavaj

Det sitter två stilliga herrar i kavaj brevid mig på tunnelbanan. Båda ligger i stort sett dubbelvikta av skratt och deras humor är den lägsta jag upplevt på länge. De sitter nämligen och testar olika Iphone-apps. Just nu är det 'Fart for free' som ligger högst på topplistan. Dessa två herrar är min bror och min sambo. Skönt att ha sådana gents med sig. Vi åker från Fruängen till Brommaplan. Det kommer att bli en lång lång resa......

One of those evenings

Kvällar som innefattar god mat, trevligt sällskap och vin på restaurang kräver oftast fin klänning och höga skor. Jag älskar sådana kvällar. Nu ska jag väcka min sambo och tala om att jag älskar honom. Sen, senare ikväll ska vi på middag med min andra favoritkarl här i världen. Min fina pappa fyller år. Happy birthday!

Eye of a tiger

Today I did this...

Jag är en snorunge

Igår lånade jag en vit varm jacka av mamma. Idag köpte jag en smörgås med tomat i. Nu står jag här i kylan på Katarinavägen med snorig näsa och nerkladdad jacka. Jag är så sjukt het.

En liten Robin

Min älskade vän Melissa fick strax innan midnatt natten till idag en liten pojke. Jag vaknade av hennes MMS vid två i natt och trodde först att hon drev med mig. Det gjorde hon inte. Det är overkligt men sant. Helt underbart! Grattis Melissa och välkommen till världen Robin!

Påpälsad till tänderna

Hade det inte regnat nu så hade allt varit perfekt. Jag har visserligen både regnkläder och stövlar med mig men jag hade verkligen hoppats slippa använda dem. För övrigt är jag påpälsad till tänderna, inte speciellt snygg men varm. Varma skor, långkalsonger, 3 flisar, dunjacka, halsduk, mössa och vantar. Jag ser ut som en Michelin-gubbe. Hade det inte varit för att jag glömt överdragsbrallorna så hade jag nog klarat en mindre fjällexpedition i den här munderingen. Bring it on.

Det nya livet börjar nu

Två glas Champagne är intagna, livet leker, rödvin fylls på i glasen och mat serveras. Jag riktigt känner hur det nya livet börjar. Morgondagen är ett ett avlägset bekymmer. Telefonen ringer... Kan jag jobba för en långfilm i morgon bitti med kort varsel? Ja, det kan jag. Morgondagen är nu ett faktum. Morgondagen är nu första dagen på nya livet. Vinransoneringen stramas åt och jag åker senare hem på pakethållaren med min syster. Jag har ett lyckorus i magen. Nu börjar det....

This is it!

Klockan är nu 18.00. 0 timmar kvar att jobba.
I´m going out the backdoor.

Platinablond tillställning

Det var tydligen Vecko Revyn´s Blog Awards 2009 igår och bloggerskor (och ett fåtal bloggare) från hela landet anslöt under de gångna dagarna Stockholm. Med min ringa (men dock så trogna) skara läsare var jag av flera förklarliga själ inte en av dem men jag har å andra sidan följt lite av försnacken på bloggar a runt om i sfären. I mitt huvud måste det ha varit en syn att skåda när massorna av fnittrande platinablonda småbrudar (fixade till tänder om jag får gissa en gång) entrade Café Opera och den normala medelåldern föll som en sten i botten. Det måste vara en trend att se och låta korkad ut inom den här bloggvärlden och det är i alla fall en trend jag inte har för avsikt att haka på. Dessa bloggbrudar får Blondinbella att kännas som en klok gamal dam i sina bästa år. Jag nämner inga namn men varför ser alla likadana ut?

På mina bara knän

Det var inte bara en besättning i viken där vi låg som skakade på huvudet och undrade vad jag höll på med när jag på mina bara knän kröp omkring i vassen några sjömil från Ankarudden i somras. Jag jagade trollsländor och annat smått och gott. Besättningen på min båt visste dock precis vad jag höll på med med skakade även dem lika fullt på sina små huvuden medan det intogs rödvin på akterdäck. Jag försvarar mig med att jag är konstnär. Det är inte alltid glamoröst och fint i kanten när någon form av konst ska komma till världen ska ni veta. Ska man hitta sina bilder så måste man oftast get down and dirty och gärna vifta lite med ändan i luften.

Försvinner ut bakvägen

Nu är det inte långt kvar innan slutet på en era är här. Om 6 timmar låser jag butiksdörrens alla lås från insidan, lämnar min egen nyckel, larmar en sista gång och försvinner ut bakvägen. Därifrån finns ingen återvändo. Det ligger blandade känslor i detta. Det känns lite som att kasta sig ut för ett stup utan att veta om fallskärmen håller eller vart jag ska landa. Men att jag hoppar ångrar jag inte för en sekund, vägen hit har bitvis varit ganska snårig och känsloladdad så det ska bli ganska skönt att det är över. Jag måste erkänna att det killar lite i magen. Det finns dock saker jag kommer att sakna och främst av allt innefattar detta att jobba med min butikschef Kajsa, eller snarare att prata med henne ni telefon är arbetstimmarna sniglar sig fram och tristessen hinner ikapp. Det finns nog ingen som någonsin ställt upp för mig som hon, på så många plan och jag är evig tacksam över att vi numera bara kan kalla oss för de bästa av vänner och inte längre kollegor. Det jag däremot inte kommer att sakna är att bajsa på rekordtid med toadörren lite på glänt, lyset släck och nerverna på helspänn (eftersom att vi inte har någon möjlighet till några som helst raster och därför måste utföra dyliga saker med butiken öppen) eller kaffebryggaren som konstant envisas med att brygga det sämsta kaffet någonsin. Nä, här tar det slut för en massa saker, både bra och dåliga och ikväll blir det jag som dricker champagne. Vad som finns planerat eller förutbestämt för mig i framtiden blir morgondagens huvudvärk, i dubbel bemärkelse.

Vart har jag varit och va fan är SoFo?

Ibland känner jag både gammal och efterbliven och man skulle nog kunna säga att jag inte riktigt hänger med i snacket längre. Jag är för fan inte ens på samma planet i flera fall. Vad fan är till exempel SOFO? Någon har sagt mig att detta uttryck på vanlig svenska betyder Söder om Folkungagatan eller South of Folkungagatan (som den lite mer iternationelle skulle utrycka sig) och ska numera vara ett flitigt använt uttryck runt om i staden. När hände det? Jag är uppenbarligen ute i min egen stad. Och uttrycket har en egen Wikipediasida. Jag måste börja borsta av mossan och gå ut och socialisera lite mera.

Saknar sommaren

As I was saying....

Ska jag vara ärlig så måste jag ju erkänna att jag först inte riktigt förstod vad det var för tält som monstret pratade om tidigare och kan även tillägga att jag inte brydde mig nämnvärt. Det vill säga att jag brydde mig inte nämnvärt förens jag insåg att tälten han muttrade om var ett av tälten som vi säljer i butiken. Ett av tälten som vanligtvis ligger fint hoppackade i en påse bland de övriga leksakerna och som nu ligger i en enda stor hög på golvet och hånler åt mig... Ungdjävulen vann och jag får fortsätta städa. Vad var det nu jag sa om barn?

När hände detta?

När hände detta och varför fick inte jag vara med och bestämma?! Jag har inte sett någon offert på varken löv, lera, kyla, deppiga svenskar eller regn. Skärpning du O stora man med mycket skägg.

Barn är onda.

Det monstret till barn som står och muttrar bredvid sin mamma är arg för att han inte fått ett tält. Mamman suckar men är i full gång att betala det belopp jag nyss utannonserat. Han blänger på henne med mord i blicken, vänder på klacken och klättrar sedan upp på den röda barstol (för över tusenlappen) som står (utan synhåll för mamman) någon meter framför kassan. Han ser att jag ser honom. Han tar sig upp utan några större missöden och mamman hör honom men ignorerar totalt. Han blir ännu mer förbannad och börjar plocka med alla smycken som nu lägligt finns inom hans räckhåll. Han börjar i och med detta trä det ena dyra halsbandet efter det andra om halsen och det är nu som jag börjar bli irriterad (både på monstret och monstrets mamma som inte gör något). Till slut har han över 6 halsband med diverse pärlor runt halsen och går istället vidare med att sabotera uppklistrade lappar. Allt detta för att sabotera för sin (i hans ögon) onda mor utan någonsomhelst insikt om att detta inte kommer drabba henne utan mig. När hon äntligen betalat klart och börjar notera vad hennes son har haft för sig den senaste minuterna så får hon väldigt brått ut ur butiken och hänger därför generat (efter att trätt av dem från sin son) bara upp alla halsbanden i en klase på ställningen innan hon raskt försvinner ut med monstret under armen. Jag fick bita mig i tungan för att inte skrika på ungdjävulen men behärskade mig. Sen var det jag som fick trassla halsband i 20 min. Barn är onda.

Kollage från röda mattan

Här är ett axplock av bilder från mammas Röda matta den 12e september i år. Det finns fler och alla kommer en dag hamna på en egen hemsida men håll till godo med dessa så länge (klicka på bilden):

Fotograf: Caleb Smith

Kulturkrock i sovrummet

Det kändes som om jag blev överfallen, misshandlad och mosad i morse klockan 06.30 när sambon kom hem och ville mysa. Jag är inte speciellt mysvänlig vid den tiden på dygnet (eftersom att jag sover) och därför känns minsta smekning som en hård dunk i ryggen och jag hinner överväga mord flera gånger om. Det blir någonslags märklig kulturkrock mellan oss när han kommer hem på morgonen, ca 1,5 timme innan jag ska gå upp och han då är på väg i säng. Han är vaken, jag är död. Han förmedlar ömma smekningar och mys, jag slår tillbaka och morrar. Jag måste säga att han nog förtjänar bättre.... Han kanske har blivit lite väl försummad på senaste tiden. Men å andra sidan kanske inte. Det ser nämligen helt annorlunda ut när vi vänder på steken. I samma stund som den mannen (som jag i de flesta fall stolt kallar min sambo) väl somnar så transformeras han blixtsnabb till en tornado, en tornado som spräcker alla mätare på Richterskalan. Han röjer allt i sin väg. Det tar nämligen inte många sekunder innan allt som inte tillhör honom ligger på golvet. Det vill säga; mina kuddar, mitt täcke och Jag. På det stora hela kanske det helt enkelt jämnar ut sig. Att se på saker olika har alltid fascinerat och förundrat mig. It´s simply a no win situation.

4-8 port (beroende på vilken diet man följer)

Vit Chokladmousse alá Carolina
(Mat som man bli både lång och smal av)

2 dl vispgrädde, 150+ g vit choklad, 1 ägg, 1 1/2 dl Kesella, färska bär, t ex hallon, färska jordgubbar eller blåbär (gärna marinerade i Malibu).

Vispa grädden. Smält chokladen på svag värme i vattenbad så att den precis bara smälter. Vispa upp ägget och tillsätt chokladen under kraftig omrörning. Rör ner Kesella och sist grädden. Häll upp moussen i små glas. Låt glasen stå i kylen ca 1 tim. Toppa moussen med bär.

Vilken läsarstorm!

Skönt att se att det blev en sådan succé att återvända in i bloggvärlden! Kommentatorsfälten svämmade över med med jublande läsares välkomnande. Jag är uppenbarligen saknad.... eller inte! Haha, jag hoppas verkligen att alla inte övergett mig under denna frånvaro. Jag hoppas att det finns någon där ute som fortfarande är med mig. Så länge jag har en läsare kvar ska ska jag minsann fortsätta blogga. I´m gonna do better, I promise.

Ny start, ny head

Det är inte mer än rätt att en ny start förtjänar ett nytt utseende. Jag börjar med bloggen. Jag vet inte om det här är det slutgiltiga resultatet men det är på väg åt rätt håll, ett steg i taget, en fot framför den andra.

Vart börjar man?

Om jag skulle börja sammanfatta vad som hänt i mitt liv sen sist vi hördes av så skulle jag knappt veta vart jag ska börja. Så mycket har hänt och så många beslut har tagits. Jag inser att jag måste börja i någon ände och med risk för att bli lite spretig så börjar jag här, precis just nu. Jag börjar med slutet:

Klockan är nu strax efter 10 på morgonen och jag står för första gången på länge i butiken i Vällingby. Jag har inhandlat en stor kaffe på Gyllende måsen samt frukostmacka som jag nu i lugn och ro sitter vid kassadisken och intar medan jag blickar ut över butiken. Det är en märklig känsla, det var många många veckor sen jag sist var här och det känns nästan som om det skulle vara första gången. När jag började på Hildurs Hem för en massa år sedan infann sig en känsla av harmoniskt lugn i samma stund som jag klev in på jobbet och butiken (som då låg på Upplandsgatan i Stockholm) kändes som en liten oas, det var mysigt att gå till jobbet. Allt var nytt och spännande och mycket annat hände i mitt liv som var bra. Det var en tid då mitt liv kändes som en rätt skyddad verkstad och allt snurrade på rätt bra. Efter det har det flutit mycket vatten under många broar.... och i torsdags (för en vecka sedan) sa jag upp mig. På söndag jobbar jag min sista dag. Detta beslut grundade sig på många saker men framför allt på det faktum att det nu är tid för mig att bli den jag vill vara. Jag måste gå vidare. Jag ska jobba med film. Nu börjar en ny era av mitt liv.

Tillfälligt avbrott

Jag har varken dött eller ramlat av planeten (sorry för dåliga uppdateringar), jag är på långfilminspelning. Mer info kommer inom kort. Mycket händer på kort tid och jag tjänar pengar på det jag älskar.