Dit men inte hem

Jag tog mig till skolan men väl där svullnade min fot upp och det blev helt plötsligt omöjligt att ens stödja på den. Att ta sig till tunnelbanan och hem igen för egen maskin var helt uteslutet så mamma fick rycka in och hämta mig. Nu ligger jag i soffan med foten i högläge. Den värker och svär, trots att jag proppat i mig två alvedon och sagt snälla saker till den. Den är inte glad. Att det är samma fot som jag har min inflammerade häl på gör inte saken bättre och jag ligger nu och funderar på att byta ut den. Vart hittar man mänskliga reservdelar?

Benen bär inte

Inte en utan två gånger ramlade jag i den grusiga stentrappan ner till Abrahamsberg när jag för några minuter sedan var på väg mot tunnelbanan. Nu sitter jag på perrongen och fotograferar mina stackars skrubbade fötter. Folk runt omkring tittar konstigt på men jag orkar inte bry mig. I första fallet var det väster ben som gav vika och jag föll ner för hela den trappsatsen. Andra fallet skedde i slutet av hela den långa trappsamlingen och det var då höger vrist som vek sig helt okontrollerat. Det är synd om mig nu. Jag missade min tunnelbana.

Drömmer mig bort

Jag drömmer mig bort och existerar knappt den den verkliga världen. Jag är ute på en resa som jag ännu inte ser något slut på. Jag har inte längre tid och den verkliga världen får därför vänta. Livet kretsar omkring skolan. Skolan, slutfilmen och vårt manus. Manuset som vi jobbar med varenda lediga sekund och som sakta växer fram till en fin liten berättelse om en del av livet. Berättelsen handlar om en liten pojke. Just nu är han min verklighet och det enda som inkräktar på det är flugan som gång på gång envisas med att flyga in i min näsa. Jag skulle säga att han är en smula irriterande och jag tror att han gör det bara för att han kan. Jag skulle nog göra det samma.

Livet är som att plocka svamp

Att leva är ibland som att plocka kantareller med för stora stövlar på fötterna och på tok för lite vett i skallen. Man kan snubbla omkring i timmar utan varken täckning på mobilen eller speciellt varma kläder på kroppen bara för att i slutänden komma hem med ett enstaka barr i håret, ett på tok för dåligt humör och väldigt kalla fötter. Man hasar sig runt ibland luriga flugsvampar, gamla kottar, hungriga mygg och enorma mängder gulnade löv utan att ens komma i närheten av annat än ett enstaka surt lingon och halvmogna blåbär. Så varför gör man det? Jo, man gör det bara för att man vet att i samma stund som man egentligen vänt på klacken, gett upp hela skiten och ställt in siktet på misslyckande kan ha turen (eller skickligheten) att hitta den endaste lilla svamp av rätt sort som gör det hela värt allt ont. Det är denna korta stund av lycka som detta lilla tingest skapar som ger en ny gnutta hopp och energi till en trött själ och gör så att den orkar snubbla vidare i skogen en liten stund till. Den gör så att man inte slänger den tomt ekande korgen i backen i ren förtvivlan eller sätter sig på en sten och surar. Den gör så att man fortsätter söka efter kantareller.

Blaskblogg

Bloggen blaskar till färgerna i mina bilder. Det är inte speciellt snäll!

En del av livets goda

Vad är 9 till 5?

Klockan är snart halv elva och jag är på väg hem. Idag har jag gått i skolan sedan nio i morse och jag har knappt hunnit andas en sekund på hela dagen. Det är fullt upp skulle man kunna säga. Jag känner i alla fall att jag lever. Och trots att jag knappt kan hålla ögonen öppna så är det på ett bra sätt.

Vad tar man på sig?

Tanken hade inte slagit mig förens jag för tio minuter sedan stod med näsan i min egen garderob och skulle välja kläder för dagen. Vad tar man på sig första dagen i skolan då kursen handlar om mode?

Det blev en röd tunika och ett par svarta leggins.

En ohållbar situation

Nu har det gått för långt. Jag vet att något måste göras och det är nu, innan situationen bli totalt ohållbar. Men trots att viljan finns där så tar det emot att inse att det inte finns någon annan än jag som kan göra det bra igen och det finns ingen annan att skylla på än mig själv. Önskar bara att det kunde lösa sig utan någon som helst ansträngning... men det kommer tyvärr inte att hända. Något måste förändras. De tål helt enkelt inte varandra och jag kommer konstant på dem med att kivas och gnabbas. Det måste få ett slut. För ett år sedan var läget under kontroll men nu kan jag inte längre hålla i sär dem. Läget börjar bli en smula frustrerande och jag vet nu inte hur långt tid det tar innan allt spricker och jag måste handskas med konsekvenserna. Jag måste förhindra detta och jag måste göra det nu. Jag pratar förstås om mina lår.

Hästarna

Det nya livet

Den senaste veckan (läs: sommaren) har varit min svullar-vecka. Jag har ätit allt. Allt jag velat och kommit åt. Bara den här helgen har jag ätit munkar, Macdonalds, kebab, paj, godis och nötter samt druckit både vin och öl. Den här sommaren har jag säkert gått upp tre kilo och idag är det dags att börja göra sig av med dem. Från och med idag ska jag hitta tillbaka till det sunda, friska och energifyllda liv som jag totalt tappat bort. Så nu är det jag och katten som börjar bantar och startar nya liv. Nisse har i alla fall helt rätt inställning.

Frukost utsikt

Så här ser lugn och ro ut.

Bloggen 1 år!

Hurra hurra hurra! Idag, exakt klockan 08.40 firar bloggen 1 år. Grattis bloggen!

Min egen tiger

Vi är framme på landet, vinet är serverat och min älskade tiger ligger nu och sover i mitt knä. Min älskade lilla Våfflan.

Pizzeria Miami i Rimbo

En oas för hungriga resenärer på resande fot. När allt annat här ute på landet stängt var detta den enda räddningen från säker svält. En pizzeria som till synes inte ändrats en dag redan åttiotalet.

Ikväll lämnar jag stan

Nu flyr jag fältet. Jag drar ut på landet, äter kräftor, dricker vin, skriver manus, jagar svamp i skogen, sover ut på morgnarna, vaknar av solen och fotar lite. Så det så. Det är vad jag ska göra.

Om jag var på latin

Redigering: Carolina Rung
Foto: Per Kjellin

Varför gör människor så?

Det finns människor i den här världen vars mäktigaste vapen är att ge andra människor dåligt samvete över något de varken gjort eller egentligen kan rå för. De använder sig av sitt eget dåliga samvete och skyller över det på någon annan för att själva dölja att de gjort något fel. Någon annan som inte kan stå emot eller säga ifrån. Tyvärr känner jag nog mera än en av dessa människor. Jag förstår mig inte på dem. Varför gör man så? Mår inte folk tillräckligt dåligt som det är?

Flowerpower

Doften av det man älskar

När jag kom hem ikväll och klev in genom ytterdörren blev jag ståendes i hallen i flera minuter utan att ens röra mig. Jag låste dörren bakom mig men tog inte av mig jackan och jag ställde inte ned väskan utan stod bara där och bara andades. Jag låtsades som om tiden stannat. Jag slöt ögonen och tog ett djupt andetag. Ett djup andetag av att bara vara hemma. Hemma i den lägenhet jag älskar och tillbringat de senaste 3 åren av mitt liv i. Jag älskar den doften. Doften av hemma. När man vant sig vid en plats känner man inte längre dens dofter och men ser inte de spår som människor lämnat efter sig. Man reflekterar inte ens över att de en gång funnits. Men ibland, när man minst anar det, så kommer de tillbaka. Dofterna. Dofterna som fyller dig till brädden och återskapar de minnen det för med sig. De dofter som man älskar och nästan aldrig tänker på men som sätter djupa spår i själen och hjärtat. Jag älskar doften av att vara hemma. Doften av mitt hem. Doften av mitt och Pers hem. Det som är vårat. Jag älskar även doften av Per. Jag kan ibland komma på mig själv med att bara krama om hans kuddar innan jag somnar eller helt enkelt bara gå lite för långt in i hans garderob när jag viker in hans kläder, bara för att få känna just den doften. Den doft som skänker mig så mycket lycka och glädje. Doften av Per, av oss tillsammans. Den doft som nu fyller hela vår lägenhet. Jag sörjer varje gång den försvinner och faller i glömska men jag njuter av varje stund den är närvarande. Jag njuter just nu. Det är då man kan stå i en hall klockan 22.00 på kvällen och som ett fån bara stirra ut i tomma intet och njuta av den rådande stunden. Stunden då man fylls av det man älskar.

Still alive

Jag har inte dött. Jag skriver manus...

111 eller 114?

Förlåt, jag var otydlig i tidigare inlägg. Här kommer en förklaring: Det är/var 111 dagar kvar till premiären och 114 till terminens slut.

111 dagar kvar

Den första dagen är på väg mot sitt slut, jag är utslagen i soffan framför SATC och karusellen har precis börjat snurra. Nu är det bara att hålla i sig (se till att man inte ramlar av) och njuta av åkturen. Om 114 dagar är terminen slut och den 8 december har vi premiär. Nu kör vi!

Skolstart: Sista terminen

Idag klockan 19.00 börjar jag min sista termin på Stockholms Filmskola. Nu är det bara drygt 6 månader kvar innan de riktiga livet ska börja och jag ska till och skaffa mig ett riktigt jobb. Ett jobb som förhoppningsvis angränsar till något av det jag studerat de senaste 8 åren av mitt liv. Ett jobb som har något att göra med film och media. Fast det är ju faktiskt ett senare problem. Nu ska jag fokusera all min energi på att göra världens bästa slutfilm tillsammans med mitt nuvarande team som för tillfället enbart består av tre personer. Det är jag, Anna och Kalle och vi ska ta över världen. Önska oss lycka till!

Illa behandlad på Chaplin´s Bar

Hur gammal är du? frågade vakten på Chaplin´s Bar i samma stund som jag visade honom mitt körkort. Jag svarade 23. Jaha, så det här ska vara du då? undrade han och visade mig bilden på mitt eget körkort. Ja, det är jag... förklarade jag lugnt, enda skillnaden är att jag är blond nu och brunett på kortet. Jaha, vad har du för personnummer då? undrar vakten stöddigt och jag ser på honom att han förväntar sig att jag ska säga fel. Jag rabblar smått irriterat upp mitt personnummer och han ser skeptiskt på mig. Efter mycket om och men får jag komma i på fjortismeckat Chaplin´s där Per och Oskar befinner sig och börjat undra vart jag tagit vägen. Jag satte mig ned vid deras bord och blickade ut över vad som skulle kunnat ha varit en vanlig kväll i mitt eget liv när jag själv precis fyllt 18 och tackade Gud för att jag växt till mig lite och att detta är en svunnen tid. På Chaplin´s fanns alla typer. Allt ifrån den blonderade fjortisen till den äldre medelålders mannen som upprepade gånger diskret gjorde försök att fota alla de knädjupa urringningar som vandrade förbi med jämna mellanrum. Per beställde in ett glas vin till mig och vi roade oss med att skratta åt de män som med allt för mycket inlevelse gav järnet vid karaoke-maskinen. Det tog mig inte många klunkar av vinet för att inse (även fast jag inte är någon vinkännare) att något inte stod rätt till och jag gick över till baren för att be om ett nytt. Det gick helt enkelt inte att dricka, vinet var utan tvekan dåligt. Killen i baren var dock inte speciellt samarbetsvillig och vägrade acceptera att jag inte ville dricka deras importerade billiga vin och det slutade med att jag lämnade mitt (så gott som fulla) vinglas på disken och gick därifrån. Han skylde på att han själv inte drack vin och att det inte fanns något han kunde göra. Han tyckte helt enkelt var mig det var fel att vinet smakade härsket och jag orkade inte argumentera med honom och gick och satte mig (utan vin). När Per sedan försökte prata med dem och förklara läget behandlade de honom som en 5-åring och efter 15 minuters diskussion gav även han upp (även fast han kämpade tappert) och vi bestämde oss för att gå därifrån. Det kan hända att det inte var något speciellt fel på vinet, att just den flaskan var dålig eller att just det vinet helt enkelt smakade så fantastiskt jävla skitdåligt som det gjorde men de gav oss inte ens chansen att få smaka ur en annan flaska eller ge oss ett glas av en annan sort. Det hade inte kostat dem någonting annat än lite samarbetsvillighet och service. Det är svårt att förklara känslan och den då rådande situationen men jag kan ju säga att jag aldrig någonsin blivit så illa bemöt ute i något annat nattliv någonsstans i vårat avlånga land. Jag kommer verkligen aldrig mer gå till Chaplin´s Bar och jag vet knappt varför jag gick ditt överhuvudtaget. Fan att det ska vara så svårt att vara lite trevlig!

Ramlat i en målarlåda

Det är lördag kväll och jag har ramlat ner i en målarlåda. Det var länge sedan jag sminkade mig så här mycket. Jag hade totalt glömt bort hur roligt det är att gå lös med borstar, färg och fantasi och bara använda sitt ansikte som duk. Jag kan ju bara säga som så att så här ser man helt klart inte ut på morgonen när man vaknar.

Onda ting

Nämen Nisse!

Det verkar som om katten tycker att vi är hemma för lite och ger honom på tok för snålt med kärlek och mat om dagarna. Därför har han nu tagit till drastiska åtgärder för att få synas och höras. Under natten som var har han levt rövare i köket och rivit ner alla mattes torkade rosor och samlat dem i en salig röra på golvet. Inte visste jag att den tjocka katten kunde hoppa så högt. Nu måste det bli ändring här hemma.

Öl i Kungsträdgården

Sitter i skrivande stund med sambon och svärföräldrarna på after work i Kungsan. Det är visserligen bara jag som jobbat men det är trevligt ändå. Ett stenkast från vårat bord vimmlar det av fjortisar som roar sig på 08-festivalen. Det skriker, fnittrar och tror att de är astuffa. De dricker cola och vi dricker öl. Vi vinner!

My ABC

A is for age: 23
B is for booze of choice: Pinacolada
C is for career: Butiksbiträde med stora filmambitioner
D is for your dad's name: Lasse
E is for essential items to bring to a party: Ett fantastiskt humör
F is for favourite song at the moment: Colorblind
G is for favourite game: Sing star
H is for home town: Stockholm
I is for instruments you play: Blockflöjt (hundra år sen)
J is for jam or jelly you like: Körsbär under brieost
K is for kids: Time will tell
L is for living arrangements: En tvåa i Abrahamsberg
M is for mother's name: Annika
N is for name of your crush: Per
O is for overnight hospital stays: 1
P is for phobias: Spindlar och clowner
Q is for quotes you like: Frankly my dear I don´t give a damn
R is for relationship that lasted the longest: 3 år och still going
S is for sartorial style: ??
T is for time you wake up: 08.00
U is for underwear: Hankypanky
V is for vegetables you love: Gurka och morot
W is for weekend plans: Får se vad som händer...
X is for x-rays you've had: Mer än 5...
Y is for yummy food you make: Hamburgare, klyftpotatis, tsatsiki
Z is for zodiac sign: Vattuman

Getingstucken

Jag såg den inte, jag hörde den inte men jag kände den. Här har jag gått och flaxat och gormat hela sommaren varje gång ett svart/gult randigt flygfä dykt upp och så ger de sig på mig när jag minst anar det. Det kände som om någon kastade en pil i ryggen på mig när jag gick över övergångsstället vid Odenplan på väg till jobbet. Smärtan strålar upp i hela nacken och jag känner mig alldeles dåsig. Jag har haft blöta sockerbitar (Pers idé) och insmord Alvedon (Kajsas idé) på nacken men vill helst av allt bara sova. Jävla flygfä! Kan de inte ge sig på någon i sin egen storlek?!

Dagens fångst

Allt detta för en lite häl. Ja, inflammationen vill tydligen inte ge sig och jag blir nu proppad med medikamenter. Jag har tydligen en typisk idrotts skada (?!) vid hälsenan (hur nu det gick till) och får fortsätta käka antiinflammatoriskt i ytterligare 14 dagar och gå i tofflor när det regnar. Jag dansar la bamba för solgudarna.

Tillbaka i väntrummet

Och så sitter man här igen. I ett väntrum fullt av skrupliga pensionärer som alla kommer från samma boende. Det är tredje besöket på fyra veckor och hälen är inte ett dugg bättre. Klockan 11.30 har jag en tid hos frisören men med tanke på tiden det här kommer att ta så kan jag nog glömma den. Fan! Jag är trött, jag har pms och det var inte så här jag ville tillbringa min enda lediga dag. Nu är jag förbannad.

Sällskap innan öppning

Eftersom att jag var dryga en och en halvtimme tidig till jobbet idag (operation 9.00, öppning 11.00) så fick jag lite sällskap som tack för den enorma "hålla glasögon" insatsen tidigare under morgonen.




EDIT: Den vindögda bilden (se kommentarer).

Näsoperation och chaikastning

Nu på morgonen har Per gjort sin andra näsoperation och snäll som jag är så följde jag med honom och höll hans glasögon (någon måste ju göra det också). Jag bytte mitt pass i Vällingby mot passet på Upplandsgatan för att detta skulle vara möjligt och hann då även med att äta frukost här inne i stan nu på morgonen. Det var en trevlig frukost trots att jag lyckades hälla en hel kopp kokande chailatte över mina egna ben och halva golvet. Det var inte en enda människa inne på Coffehouse by George som inte vände sig om och tittade på mig just i den sekunden. Han i kassan undrade förskräckt om jag bränt mig men jag bara skakade på huvudet och sprang in på toaletten. Så typiskt svenskt av mig, klart som fan att jag brände mig. Man skulle kunna säga att den här dagen började sådär för mig men Pers operation gick i alla fall bra. Han såg ut som en drake under ingreppet och det kom rök ur näsan på honom. Det var coolt.

A trip down memory lane med Nisse

Högst upp i bloggen finns en sökfunktion. Jag kan inte påstå att jag någonsin reflexterat över den förut men av någon anledning så såg jag den just idag. Jag trodde nog att man sökte i alla Bloggers bloggar men har nu insett att så är inte fallet. Man söker bara i min. Därför kan jag (för er som inte har helt koll på vem Nisse är och tror att jag är totalt tokig som skriver om en galen betong katt) varmt rekomendera att ni knappa just det ordet (Nisse) och många frågetecken kan komma att bli betydligt klarare (även kattfan kan vara ett tips i sökdjungeln). Jag fick mig i alla fall en notaligisk trip down memory lane när jag gjorde precis detta. Vad mycket bus han har gjort min kära Nisse.

Jag ser ut som någon...

Ja, jag ser ut som någon. Men jag kan inte komma på vem...

Varför Gud skapade PMSen

Heureka! Jag tror att jag börjar förstå varför Gud skapade PMS. Tro det eller ej men det är faktiskt sant. Det måste helt enkelt vara för att få kvinnor att fram emot att äntligen få den där jävla mensen som kommer en gång i månaden varesig man vill eller inte. Premenstruellt syndrom (PMS) är nämligen ett syndrom som gör den formaste och snällaste av små söta änglar till små chockladmissbrukande djävular med en släng av tourettes syndrom och kort stubin en gång i månaden cirka 3-10 dagar innan själva mensen bryter ut. Mellan 3-10 dagar innan själva mensen bryter ut blir kvinnor som lider av PSM känslomässigt instabila, nedstämda, totalt deprimerade, irriterade, intoleranta, oroliga, grälsjuka och aggressiva. Man blir även svullen i hela kroppen, går upp i vikt, får ömmande bröst, ryggont, migrän och känner sig allmänt illamående. Det slår aldrig fel. Det är ungefär som att varulvar bli varulvar när månen kommer fram så blir kvinnor små djävular när PMSen smyger sig på. Man vill med andra ord bara dra täcket över huvudet, äta mängder med godis, skrika så högt man kan och förvinna från jordens yta. Ungefär så känner jag idag. Idag är ingenting bra! När mensen väl kommer försvinner dessa symptomer och övergår istället i outlidlig smärta och ett blodbad utan dess like, men det är väl sånt man får ta. I mitt nästa liv ska jag vara man.

Ett inlägg ni borde läsa

Det här är ett inlägg ni borde läsa. Jag kunde inte låta bli att skratta högt när jag läste det och insåg snabbt att detta även finns inlagt i min telefon. Tragiskt men sant. Egentligen är det inte alls roligt utan rent ut sagt diskriminerande och rätt ofattbart. Undra hur det lät på det mötet där detta förslag gick igenom?! Tänkte någon överhuvudtaget?

Den öländska solens strålar

Det är det här jag vill minnas nu när himlen öppnar sig här i Stockholm och regnet bara vräker ner som om det aldrig gjort annat. Det är vatten överallt och jag har kunder som satt sig ner i butikens möblemang bara för att skydda sig från regnets piskande strålar. Det går knappt att gå utanför dörren och människor ser ut som dränkta katter. Tur att jag har mina "regnstövlar" med mig.

Morgondramatik på Hemköp

Hemköp i Vällingby är den butik som aldrig någonsin gör dig besviken, det vill jag nästan lova. Inte när det kommer till dramatik och komiska händelser i alla fall. Idag var självklart inget undantag. När jag för ca 10 minuter sedan stod i kassan och väntande på min tur att betala så hör jag hur någon står och svär bakom min rygg och jag vänder mig (nyfiken som jag är) om för att se vad som pågår. Där står en liten grå varelse i Hemköpskläder och lassar tidningar ur en vagn större än henne själv. Hon är i 50-års åldern och hon är arg som ett bi. Hennes rörelser är demonstrativa och hennes mun formar ett spikrak linje. Efter några sekunders muttrande och skyfflande tappar hon en bunt tidningar i golvet och något slår slint. Hon börjar slänga ur tidningarna på golvet så de far all världens väg samtidigt som hon svär åt sin stakars kollega (som inte ser ut att vara mer än en praoelev på 1,80 cm). Tjejen i kassan ler lite generat åt kön och ser ut som om hon önskar att hon kunde sjunka ner under jorden. Kön börjar vrida obekvämt på sig och utbyta hjälplösa blickar. En man försöker säga något snällt till den arga kvinnan men hon är onåbar. Hon börjar istället plocka upp tidningarna igen men släpper snart allt på nytt och stormar iväg med orden: Nä, nu jävlar skiter jag i det här. Jag går hem! Kön skruvar lite mer på sig och kassörskan ler ursäktande. Det tar inte lång tid innan kvinna kommer stormandes tillbaka och folk kastar sig ur hennes väg när hon kommer farandes. Hon fortsätter plocka med sina tidningar. Ingen vågar säga något och fäster sina blickar i motsatt riktning eller rakt ner i golvet. Jag betalar mina saker, går tillbaka till min egen butik och låter dagen börja med ett leende på läpparna. Jag är glad över att jag inte jobbar på Hemköp idag.

Fåfängans straff

Ibland undrar jag varför man aldrig blir nöjd?! Varför försöker man alltid förändra något som redan fungerar? Jag är helt hopplös på den punkten. När jag känner att jag behöver en förändring så ska det oftast gå snabbt och jag får för mig att det inte är några som helst problem i att ta saken i egna händer. Och då brukar det som oftast gå på tok. Det är till exempel inget som helst fel på färgen som mina ögonbryn har men ändå fick jag för mig att jag ville jag ha dem en nyans mörkare och färga de strån som är lite för ljusa för min smak. Jag vet inte vart jag fick den dumma idén ifrån. Människor har i alla tider undrat om jag gjort något med mina ögonbryn eftersom att de är så mörka naturligt i jämförelse med min hårfärg och jag har upprepade gånger stolt förklarat att nej, it´s all natural. Så varför ändra på ett redan fungerande koncept? Ja, så här i efterhand vet jag inte. Hur som helst så köpte jag en brynfärg i nyansen brunt (till skillnad från de övriga: svart och brunsvart) och gick hem och skred till verket. Självklart gick det åt helvete. På tre sekunder hade jag förvandlat mig själv från en rätt naturlig blondin med normala ögonbryn till en överspacklad polsk hora med kolsvarta ögonbryn (Nej, jag har ingen bild trots att jag övervägde att ta en i all den misär som rådde för stunden). Katastrof med andra ord. Efter några minuters panik, ett antal förtvivlade tårar, några desperata försök att tvätta bort den permanenta färgen och ett flertal översminkningsförsök la jag istället på en gnutta hårblekningsmedel på brynen och såg istället framför mig hur de nu skulle färgas till en mer klar neonorange nyans eller liknande. Det var ungefär här jag började fundera på vad jag skulle säga till min chef i morgon bitti när jag sjukskrev mig med risk för att annars gripas av polis för uppseendeväckande beteende. Jag behövde dock inte oroa mig för detta speciellt länge då jag dryga 20 minuter senare såg ut som mitt vanligt jag igen och kunde pusta ut. Blekningen fungerade. Jag borde nog köpa en lott. Pleas don´t do this at home.

Filosofen NIsse

Nisse sitter i ett fönster och filosoferar. Jag undrar vad han tänker på...

Middag med brudarna

Igår kväll var jag på tjejmiddag med mina två äldsta och bästa vänner, Anna och Linn. Vi har kännt varandra sen sexan men ses allt för sällan nuförtiden då vuxenliv och världen kommer (som oftast) i vägen. Men igår blev det i alla fall av och det gjordes hembakad pizza och öppnades två flaskor rött vin. Det var en fantastiskt trevlig kväll och jag kommer att sakna dem när dem återigen flyttar neråt i landet om bara några veckor då skolorna börjar. När jag väl kom hem på kvällen så satt som vanligt Nisse och väntade på mig. Han hade sina föraningar om att alkoholhaltiga drycker skulle förekomma och hade därför laddat upp med både vatten, huvudvärkstabletter och en värmande tass. Han är en ordentlig katt min älskade Nisse.

Jag har hittat ett fönster

Bakom och belamrat av en massa bråte på jobbet har jag hittat ett fönster. Ett fönster mot världen (eller snarare mot Upplandsgatans bakgård). Här finns det dagsljus, svalka, luft (som går att andas) och hyfsade bekvämligheter. Det är nära till kylskåpet och man sitter praktiskt taget på vattenkokaren. Med en liten kudde, ett paket nudlar, en bra bok och en Pina-colada hade detta kunnat vara paradiset på jorden för ett litet trött butiksbiträde. Just nu har jag tyvärr bara boken... men det får duga.

Mina snälla söta katt

Min älskade katt ville tydligen inte att jag skulle bli blöt av det dånade ovädret som ägde rum i morse och satt snällt och väntande på mig i vardagsrummet med ett paraply när jag klev upp ur sängen. Han är väl för söt ibland. När han för ovanlighetens skull inte gör en massa hyss det vill säga.

Mera tiger.

Sambons nya header

Idag är jag så kreativ att jag inte vet vart jag ska göra av mig själv. Den här gången var det sambons tur i ordningen att få en blogg-makeover. Den bästa hittills om jag själv får säga det. Bilden är självklart tagen av mig på plats i Japan under mars månad 2008.

A decent day gone bad.

Min häl värker som utav bara helvete, mitt huvud gör ont, jag är alldeles dimmig, jag mår illa, mina tänder gör ont så fort jag stoppar nått i mun, butikssystemet på jobbet har lagt av och supporten tycker att jag är en idiot (han har inte sagt det rakt ut men han låter så), det är 2 1/2 timme kvar innan jag får gå hem och en kvinna i 60-års åldern kallade mig nyss för "tanten i kassan". Livet är underbart!

Mina regnstövlar

Det regnar igen och jag blir blöt om fötterna. Åh vad vi älskar svensk sommar! Det finns dock inte så mycket jag kan göra åt saken (varken åt regnet eller blöt-om-fötterna-problemet) med tanke på min stackars onda häl (det vill säga om jag inte vill gå omkring med ett par plastpåsar på fötterna). Det gäller helt enkelt bara att gilla läget och göra det bästa av situationen. Får man inte ha vanliga skor på fötterna så får man inte inte. Så det ni nu ser på bilden ovan är numera inte mina strand-flipflops utan mina regnstövlar. Haha, man får ta och se det från den ljusa sidan. Jag är glad att det inte är vinter.

Ny header åt Lilla Mysan

När man har en massa saker som man verkligen borde göra så är det oftast mycket roligare att göra en massa andra saker. Har ni hört det förut? Känner ni igen er? Jag har en hel drös med sådana saker just nu och valde därför att istället snickra ihop en ny banner åt en av mina trognaste och bästa läsare: Lilla Mysan. Nu är frågan bara vad nästa undanflykt från alla måsten ska bli...

The snakes

Virus på msn!

Om ni får en länk från någon på msn som ser ut ungefär som den här: http://carolinarung.friendpixx.com fast med erat eget namn eller liknade så öppna den inte. Jag misstänker att det kan vara ett virus av något slag då ingen som skickat länken till mig vet om att de skickat den. Kan vara bra att veta för alla er som inte vill ha virus.

EDIT: Jag är nu nästan säker på att det är ett virus. Viruset skickar automatiskt en länk via msn till alla på din kontaktlista utan att du vet om det och lägger in koder i din dator. Länkens text varierar kraftigt från dator till dator och det finns en risk att det även drabbar mac-använadre. Om ni får länken av någon så öppna den inte och byt lösenord på msn!!!

Workingbuddyies!

Det här är min vän och arbetskamrat Kajsa. Det är vi som regerar på Hildurs Hem tillsammans med vår butikschef Tarja. Vi jobbar aldrig tillsammans men oftast samtidigt, fast i varsin butik. Kajsa är den människa som konstant ställer upp för mig när det krisar med tider, skola och liv och jag vet ärligt talat inte vad jag skulle göra utan henne. Som tack för att hon finns och för allt hon gör så har jag gjort en ny banner åt hennes blogg med en av bilderna jag tog på Kolmården:

Tack för att du finns Kajsa! Vad skulle jag göra utan dig?!

Dessa vackra katter

Jag älskar tigrar och kan titta på dem i oändligheter. De är det vackraste djuren i världen och alla är de olika.

Tillbakablick i bilder: Kolmården

På väg in i Safariparken. Man kunde nästan höra ledmotivet i JP.

En massa saker med horn.

Av någon anledning så fick man inte gå ur bilen...

Med mord i sinnet.

Världen sötaste nalle.

Syskonparet: Karin och Per Kjellin i ösregnet.

Delfinshowen från insidan.

Måste säga att det var det svåraste motiv jag fotat på länge.

Per 5-år leker i tunnlarna hos ökenhundarna.