Faktiskt fredag.

Öronmojutter.

Den suckande kaffebryggaren verkar iallafall vara riktigt glad idag, det måste vara ett bra tecken. Det är ju faktiskt fredag och jag har fått öronmojutter av min kära kusin Simon. Öronmojutter är såna där muffar som man sätter på sina hörlurar så att det inte ska ramla ur öronen när man springer. Är det någon som faktiskt vet vad det heter eller kan jag fortsätta säga öronmojutter?

Tack Simon! God morgon världen!

Fenomenet Facebook.

När jag skaffade Facebook tyckte jag att det var helt sjukt kul och i min vänskapskrets var jag en av de första så jag peppade alla runt omkring att gå med. Jag har ett visst behov av att synas och vara i centrum och då var det här det perfekta forumet för mig. Det var innan jag började blogga. För er som inte vet vad Facebook är så är det en av alla dessa community som hela tiden dyker upp i massor, ungefär som Lunarstorm och Myspace. På Facebook lägger man ut bilder och framför allt fotografier på sig själv och sina vänner. Man delar med sig av sitt liv. Ska jag vara ärlig så var jag säkert inne 10 gånger om dagen de första månaderna och jag hittade människor som jag inte pratat med på flera år. Det var som en drog och jag kan förstå att det är spärrat på vissa företag. Hur kul som helst. Nu har jag dock börjat tröttna på hela grejen och alla dess funktioner såsom TopFriends där du kan ranka dina vänner, akvarium som folk kan skicka fiskar till, vampyrer, frågesporter, likhetstest, vänhjul, grupper och zombies. Jag är knappt inne ens en gång om dagen. Att det har blivit totalt hysteri kring Facebook i media är även bidragande anledning. Jag tycker att det står någon ny skandal om det i tidningen varje dag. Är det inte någon som tagit kungens identitet så är det någon som startat en grupp som stödjer Hagamannen vilket man kan läsa om på http://www.aftonbladet.se/ idag. Varför? Jag förstår inte. Jag tycker dock att det är roligt att får kontakt med gamla vänner som man annars aldrig pratar med. Inte för att jag ens i närheten hinner prata med alla men jag kan iallafall ha lite koll på dem. Men jag blir lite irriterad över att det finns så mycket idioter som förstör. Hade förhoppningar om att Facebook skulle vara en mer vuxen community. Men det finns väl inga riktiga vuxna så det var väl lite väl naivt av mig att tro.

Saker man bara inte gör.

Det finns ju en massa saker som man verkligen INTE gör, även fast man vill och har möjlighet till det. Såsom att trycka på stoppknappen till rulltrappan, kasta datorn i golvet, sätta sig brevid någon på en nästan tom buss eller stoppa gaffeln i någons mjölkglas. Man är väldigt lockad men det finns någon spärr som hindrar en, bland annat sociala koder och vanligt hyfs. Tur är väl det då man annars kan hamna i väldigt jobbigt pinsamma situationer. Spärren funkar dock inte alltid. Det är vid sådana tillfällen man handlar först och tänker sen. Ett sådant tillfälle var när jag spottade tändkräm i håret på min lillebror. Det var inte uppskattat och precis efter att man har gjort det man inte skulle ha gjort om man tänkt på konsekvenserna, så gör man det och då stannar tiden i några sekunder. Man inser snabbt vad man gjort och tiden startar igen. Då är det försent att ändra sig.

Så här känns det idag.

Lång dag...

Det här är en lång dag, lång och tung. Allt är emot mig och det känns som om jag har inte fått något gjort över huvudtaget. Hoppas den är slut snart! Vill bara stoppa huvudet i sanden och sova. Imorgon blir en bättre dag. Det kan ju inte bli så mycket värre än den här. Det har jag bestämt. Imorgon ska jag förhoppningsvis beställa min nya dator *Håller tummarna*.

Igår var en bra dag, jag och Per var ute och åt middag. Enkelt och avslappnat på en pizzeria på Regeringsgatan med utsikt över Restaurang Nalen. Det var länge sen vi gjorde det, umgicks bara vi. Det var mysigt. Sen var det skola för mig, vi fick se bilderna från våran fotouppgift och de flesta var förvånande nog riktigt bra. Hade nog inte räknat med det men vi hade iallafall kul. Jag gillar verkligen min grupp. Sen var det fest på skolan, med alkohol till självkostnadspris. Med tanke på hur mycket jag pratar utan alkohol i kroppen så var det nog tur att jag bara hade pengar till ett glass vin i plastmugg. Jag stannade drygt en timme innan jag vuxet nog drog mig hemåt och ursäktade mig med att jag skulle upp tidigt och jobba.

Det här händer inte!

Jag tror att världen är emot mig, iallafall den tekniska. Min externa hårddisk har bestämt sig för att sluta samarbeta och vill inte visa sig för mig. Jag har ALLT på den där hårddisken och jag kommer inte åt den. Igår sålde jag min bärbara hp och hade därför lagt över alla bilder, alla dokument och all musik på den externa hårddisken för att sedan kunna föra över det till min nya dator när den väl kommer. Just nu är allting bortom min åtkomst. Det känns som om jag ska svimma. Det här händer inte! Paniken sprider sig i kroppen. Jag kan inte så mycket om datorer, jag vet knappt vart jag ska vända mig när det blir fel. Jag frågade några av killarna på jobbet och fick direkt frågorna: Har du satt i sladden? och Är strömmen på? Helt fel sak att säga till mig just idag! Det är väl klart som fan att jag gjort det. Tur att jag har sminkat mig inför fotograferingen senare idag (den blev inte av igår), annars hade tårarna inte varit långt borta. Väck mig, det här måste vara en mardröm! Snälla säg att den går att rädda. Annars är 5 år av mitt liv bara borta!

Totalt tankspridd.

Jag är inte bara schizofren jag är även senil. Det är tur att jag har facit hemma i soffan för allt jag skriver. Min kära sambo är helt klart min externa hårddisk som kommer ihåg allt det som jag glömt. Han påminde mig just om att gymnasiet inte alls var senast jag tog skolfoto. Det var ju i Molkom. Jag har teflonhjärna, helt hopplöst. Jag tänker nog för mycket så hälften ramlar ur. Tur att jag har en pålitlig back-up.

En smula schizofren.

Sist jag gick på skolfotografering var på gymnasiet, då togs det bilder på hela klassen till skolkatalogen. Gruppfoton där man inte behövde synas så mycket utan bara var en i mängden. Idag ska det tas enskilda foton på Stockholms Filmskola. Porträtt. Dessa foton kommer sedan att finnas för beskådning på den interna hemsidan de kommande åren så att övriga klasser kan se vilka vi är. Jag är inte helt säker på att jag tycker om att vara med på kort och framförallt inte på porträttfoton som ska förfölja mig i flera år. Såsom ID-, pass- och körkortsfoton. Dessa foton blir aldrig bra och just därför hemsöks man senare av just de bilderna under många år. Jag vill vara som min syster, hon bli bra på 99 procent av alla kort hon är med på. Hon har en väl inövad pose som hon använder flitigt. Därför har det blivit lite av en sport att ta naturliga bilder av henne, innan hon hinner inta posen. Detta leder till att hon ibland kan uppleva mig som en smula manisk. Hon brukar numera se helt galen ut på alla kort jag tar och då har jag till viss del lyckats.

Jag ska personligen upplevas och ses IRL. Fast jag måste erkänna att jag innerst inne älskar jag att se mig själv på kort och blir besviken när jag inte är med på några. Jag tycker om att bli förevigad, men bara om jag ser bra ut. Jag är tokigt schizofren och jag älskar det.

Skärpning Latmaskmänniskor!

När jag kliver av tunnelbanan vid Telefonplan varje morgon strömmar alla olika sorters människor ut ur sina vagnar och tar sedan i gemensam färdriktning mot rulltrappan. Latmaskar! Själv tar jag alltid trappan, oavsett vilket skick jag är i. Eftersom att jag är ensam om detta måste jag parera mellan alla människor som är på väg ner mot tågen och då fyller ut hela trappan i sidbredd. De tittar på mig när det passerar och deras blickar säger mer än tusen ord; Vad fan gör människan, ser hon inte att det finns en rulltrappa?! Jo då, jag är väl medveten om att den finns men jag tar hellre den vanliga trappan och oftast kommer jag upp före latmaskmänniskorna. Det hade varit jätte kul att någon gång trycka på nödstopp så att alla latmaskmänniskorna också måste gå. Undrar vad som skulle hända då. Då skulle förmodligen hela Sverige stanna upp i några sekunder, innan faktumet tränger in och alla inser att det måste röra på benen för att komma någonstans. Vilken underbar syn, att få se alla kostymlatmaskmänniskorna stå där bland de övriga latmaskmänniskor som fågelholkar och undra hur de ska göra härnäst. Vem ska ta första steget? Själv är jag vid det laget redan framme på jobbet.

Det ska tilläggas att...

Jag har typ 225 kr i min vas och Per har drygt 8000.

Det finns inget Vi.

Du har möjligtvis inte två kronor? frågar tjejen i kassan på Pressbyrån när jag lämnar fram min tjugolapp samtidigt som jag balanserade kaffet i min nästan lediga hand och pratar med Per i telefon. Nej, tyvärr, säger jag, försöker lägga ur dem så att det inte ska bli så tungt i väskan. Per tycker att mitt uttalande är roande då han anser att jag alltid släpar runt på en massa skit. Killar fattar inte sånt där. Sanningen är dock att jag samlar alla mynt i en hög vas hemma i sovrummet. Idéen har jag fått ifrån Per, han samlar oxå på pengar. Han har dock sina i en fiskskål, som snart är full. Sjukt mycket pengar är det och jag ligger lite efter. Alla som kommer hem till oss kommenterar fiskskålen och imponeras över hur duktiga vi är som lyckas spara så mycket. Mmm säger jag och tittar ner i golvet. Det sitter långt inne men jag erkänner alltid att det inte finns något vi i den där skålen. Det är bara Per. I min vas ligger det fortfarande bara några mynt längst ner i botten. Min vän Erik frågade vid ett tillfälle om inte jag oxå sparade pengar på samma sätt. Jag sken upp och svarade att det gör jag ju, men jag har inte hållit på lika länge. Stolt visar jag honom min vas och i samma stund som han ser den börjar han skratta. Till följd av detta hämtar han sin plånbok och tömmer alla sina mynt i min vas. Ingen kommentar är nödvändig för det bokstavligt talat ekar när han släpper ner dem på botten. Jag är nu evigt tacksam och fortfarande väldigt mycket efter.

Nu släpper vi konstnären fri.

Har precis varit och lånat en systemkamera av min kära bror. Den kamera som jag lånade av honom senast på gymnasiet och då lyckades ha sönder. Han är en modig man min bror och jag är evigt tacksam för det. Det är en analog kamera. Med andra ord en icke digital kamera som man måste ställa in saker på själv för att den ska fungera. Ni människor under 20 har förmodligen aldrig ens varit i närheten av en sådan men de finns faktiskt i verkligheten. Inte bara på film och TV. Nu släpper jag konstnären fri, det är nämligen höst. Och svaret är Ja. Är du i min närvaro vid fel/rätt tillfälle finns det en stor risk att du kommer fastna på filmen. Deal with it! I´m on my way to the top.

Ulrika var bäst.

Programmet var mer intressant än jag trott. Typ ingen var överens om någonting. Observera att det är Samuel Fröler som sitter i panelen snett nedanför Ulrika. Han var där som "förälder".

Känd från TV.

Idag svullar jag. Vilket betyder att jag äter allt onyttigt jag kan komma åt. Detta kommer att resultera i dåligt samvete och en slitsam runda i joggingspåret senare idag. Imorgon ska jag nämligen skärpa mig och börja nytt liv. Igen. Nu är sommaren över och så är det bara. Inga men. Nu ska det räknas points och gås på möten mellan träningspass, jobb och skola. Jag har ju bara drygt tre kilo kvar att gå ner nu. Vore ju snopet att snubbla på mållinjen efter allt detta slit. Sen måste jag ta mig runt milen på Lidingöloppet om en månad, jag som hittills knappt tar mig runt Lillsjön utan att få andningssvårigheter och fundera på var närmaste akutmottagning ligger. Jag vill kunna köpa nya kläder, vilket jag lovat mig själv att inte göra förens jag nått min målvikt. Fan va snygg jag ska bli!

Så slå mig om jag någonsin igen yttrar dessa ord i samma mening: Men det är ju faktiskt fredag. En sådan ordföljd leder nämligen oftast till att det är fredag hela helgen. Med andra ord inga fler fredagar för min del.

Ulrika är med på TV idag, min älskade bonusmamma. Hon är mer på TV än vad jag och Per är tillsammans. Hur gick det till egentligen?! Klockan 16.55 dyker hon upp i burken på SVT1´s Skolfront special. Det ska debatteras med skolminister Jan Björklund om vad har den nya regeringen åstadkommit inom skolans område på ett år. Vilka förändringar som är gjorda och vilka som kommer att göras och vad det innebär. Jag är ett dugg intresserad av det ämnet just idag men det är alltid kul att känna någon som är med på TV.

Grupp fyra and the city.

Har varit ute på stan med min grupp från skolan idag och igår. Vi har försökt genomföra en fotouppgift som ska vara inne tidigt på måndag morgon, 10.00. Det har nog aldrig tidigare varit så svårt för ett antal personer att göra av med 36 bilder. Vi är sju i gruppen och har visseligen haft turen att hamna i en väldigt bra grupp, men det är ändå väldigt många viljor och tankar som ska fram. Mycket spännande och framförallt kul. Tänk så mycket ideér det finns.

Det är fest!

Ja idag är det lördag och då är det fest, med säkert 20 personer närvarande. Hos grannen ovanför. Hon, liksom vi har en tvåa på 48 kvm. Jävligt kul en lördag kväll då man själv bara vill slappa framför tvn med ett glas vin efter en hård dag av filmhistoria och öm svanskota. Fast hon har ju satt upp en lapp. Hon måste dock helt glömt bort att hon fyller år en gång om året då lappen dök upp idag. Snacka om framförhållning, eller inte. Okej, jag och Per gjorde typ likadant när vi hade fest för två år sedan men det vet ju inte hon. Det pratas om färsäkringsbolag och skatteverket och kommerntarer som Det är ju helt sjuk!, Ingen kommentar! och Jamenasså lyssna här... upprepas flitigt under rökpauserna ute på balkongen samtidigt som tanten under mig lyssnar nyfiket på allt som sägs medans hon pimplar på sitt femte glass vin för kvällen.

Min arbetsplats.

Men det är ju faktiskt fredag!

Så var vi där igen, det är tydligen fredag idag och på fredagar gäller inga regler, bara undantag. På fredagar får man dricka mer vin än vanligt och äta onyttig mat som förstör hela ens diet. Just bara för att det är fredag. På fredagar får man ha lång lunch, äta bulle till kaffet och man kan gå hem tidigare från jobbet. Vilket är självklart. Det är ju fredag. På fredagar är det även okej att inte jobba riktigt lika hårt de sista timmarna. Det är ju faktiskt fredag.

Människor beter sig som om det bara finns en enda fredag per år och lyckas ägnar sig åt flera av de sju dödssynderna på samma gång: frosseri, högmod och vällust. Sen kommer kommentaren: Men det är ju faktiskt fredag! Jag ska skärpa mig och börja nytt liv på måndag. Jag nickar och håller inställsamt med. Sju dagar senare är det fredag igen.

Finns det något fulare?

På vägen till kontoret såg jag en man med stumpor i sina sandaler. Inte snyggt men inte heller en ovanligt syn på Stockholms gator tyvärr. Modet som är grundaren till uttrycket Finns det något fulare?! Och ja, idag har jag sett något som är fulare. En stund senare, när jag gått av tunnelbanan vid Telefonplan såg jag DET. Strumpor i flipp-flopp. Det var inte bara fult utan såg även fruktansvärt obekvämt ut. Det finns helt klart gränser som inte bör passeras. Speciellt inte innan klockan 8.00 på morgonen.

Det är fredag idag. Säger inte mig så mycket då veckodagarnas namn inte har så stor betydelse i mitt liv men det var det första orden som yttrades när manskapet på jobbet började ramla in strax efter 8.00. Fredag, idag är det fredag, utropar Adrian (oförskämt piggt) i samma stund som han kliver in genom dörren och sätter på den suckande kaffebryggare. Jag tror att den är trött och ibland en smula deprimerad. Den som låter som jag känner mig.

Nu har jag fått mitt kaffe. God morgon gott folk.

Berg och dalbana, en dag i mitt liv.

Idag har varit en sådan där dag som många andra dagar i mitt grubblande liv då jag pendlat mellan mild panik och lycka inom loppet av bara några timmar. Ena stunden faller min värld samman över allt och ingenting och jag vet inte hur jag ska få ihop det. Pengarna till skola, räkningar, föda som ska göra mig lite smalare, minst 6 timmars sömn och tid att sitta mer än 20 sekunder på toaletten. Detta tillstånd kan hastigt gå över i total lycka och ett visst lugn utan att jag själv märker övergången. Jag inser att min skola nog är toppen och jag njuter av att ha fått veta att jag har en känd svensk filmfotograf som lärare. Sitter på tunnelbanan på väg hem och känner mig nöjd och framförallt behagligt trött. Kommer hem och träffar min älskade Per. Idag har vi setts i hela 25 min sammanräknat. Vi är vad jag kallar Speed-sambos. Vi lär ju inte tröttna på varandra. I skrivande stund inser jag att jag måste gå och lägga mig för att kunna jobba så många timmar som möjligt för att under samma timmar egentligen vara ledig...

Imorn tar vi, vilket betyder jag, tag i att tänka på hur jag ska ta tag i saker och ting. Har ätit Winerbröd idag, ajabaja Loppan. Det ska vi inte göra imorn.

Blodgivare.

Nålrädd som jag är så har jag idag tagit det vuxna beslutet om att bli blodgivare. Har varit i en av Blodbussarna, den i Hammarby-sjöstad. Namnet Blodbussarna låter förövrigt som namnet på en dålig B-skräckis och en del av sjuksystararna passade in perfekt. Detta ska bli intressant. Vad har jag gett mig in på? Jag inbillar mig att jag ska rädda liv. Det känns bättre då. Pappa är iallafall stolt.

Första gången.

Det är torsdag men det känns som måndag. Det här är en lång vecka. Jag vet ännu inte om det är bra eller dåligt. Har börjat skolan nu. Är numera student på Stockholms Filmskola. Vet ännu inte om det är bra eller dåligt heller. Det är svårt att avgöra just nu, har ganska höga förväntningar och är nog mest nervös. Och pratar för mycket, som vanligt.

Idag har min blogg födelsedag, vi får se hur långlivad den blir och om någon vill läsa den. Det sägs ju att första gången aldrig blir bra.

En känsla av att livet stannar upp nu smyger sig på.
Jag kommer under en period av två år förmodligen vara en väldigt dålig dotter, sambo, syster och vän och jag ber om förlåtelse för det. Håll ut och tappa inte hoppet om mig. Erat tålamod kommer belönas i mina eftertexter.