Det finns inget Vi.

Du har möjligtvis inte två kronor? frågar tjejen i kassan på Pressbyrån när jag lämnar fram min tjugolapp samtidigt som jag balanserade kaffet i min nästan lediga hand och pratar med Per i telefon. Nej, tyvärr, säger jag, försöker lägga ur dem så att det inte ska bli så tungt i väskan. Per tycker att mitt uttalande är roande då han anser att jag alltid släpar runt på en massa skit. Killar fattar inte sånt där. Sanningen är dock att jag samlar alla mynt i en hög vas hemma i sovrummet. Idéen har jag fått ifrån Per, han samlar oxå på pengar. Han har dock sina i en fiskskål, som snart är full. Sjukt mycket pengar är det och jag ligger lite efter. Alla som kommer hem till oss kommenterar fiskskålen och imponeras över hur duktiga vi är som lyckas spara så mycket. Mmm säger jag och tittar ner i golvet. Det sitter långt inne men jag erkänner alltid att det inte finns något vi i den där skålen. Det är bara Per. I min vas ligger det fortfarande bara några mynt längst ner i botten. Min vän Erik frågade vid ett tillfälle om inte jag oxå sparade pengar på samma sätt. Jag sken upp och svarade att det gör jag ju, men jag har inte hållit på lika länge. Stolt visar jag honom min vas och i samma stund som han ser den börjar han skratta. Till följd av detta hämtar han sin plånbok och tömmer alla sina mynt i min vas. Ingen kommentar är nödvändig för det bokstavligt talat ekar när han släpper ner dem på botten. Jag är nu evigt tacksam och fortfarande väldigt mycket efter.