Fenomenet Facebook.

När jag skaffade Facebook tyckte jag att det var helt sjukt kul och i min vänskapskrets var jag en av de första så jag peppade alla runt omkring att gå med. Jag har ett visst behov av att synas och vara i centrum och då var det här det perfekta forumet för mig. Det var innan jag började blogga. För er som inte vet vad Facebook är så är det en av alla dessa community som hela tiden dyker upp i massor, ungefär som Lunarstorm och Myspace. På Facebook lägger man ut bilder och framför allt fotografier på sig själv och sina vänner. Man delar med sig av sitt liv. Ska jag vara ärlig så var jag säkert inne 10 gånger om dagen de första månaderna och jag hittade människor som jag inte pratat med på flera år. Det var som en drog och jag kan förstå att det är spärrat på vissa företag. Hur kul som helst. Nu har jag dock börjat tröttna på hela grejen och alla dess funktioner såsom TopFriends där du kan ranka dina vänner, akvarium som folk kan skicka fiskar till, vampyrer, frågesporter, likhetstest, vänhjul, grupper och zombies. Jag är knappt inne ens en gång om dagen. Att det har blivit totalt hysteri kring Facebook i media är även bidragande anledning. Jag tycker att det står någon ny skandal om det i tidningen varje dag. Är det inte någon som tagit kungens identitet så är det någon som startat en grupp som stödjer Hagamannen vilket man kan läsa om på http://www.aftonbladet.se/ idag. Varför? Jag förstår inte. Jag tycker dock att det är roligt att får kontakt med gamla vänner som man annars aldrig pratar med. Inte för att jag ens i närheten hinner prata med alla men jag kan iallafall ha lite koll på dem. Men jag blir lite irriterad över att det finns så mycket idioter som förstör. Hade förhoppningar om att Facebook skulle vara en mer vuxen community. Men det finns väl inga riktiga vuxna så det var väl lite väl naivt av mig att tro.