Styr kosan norrut

Nu drar jag till Sollerön över jul och till Sälen över nyår. Hej då Stockholm!

Inkräktarna har anlänt

Ja, nu är det här. Det står där som en finne i arslet och hånler åt mig. Efter över ett halvårs oväsende, bestående leråkrar, minskad (läs:obefintlig) mottagning på mobilen och ett helt gäng med gubbsjuka byggarbetare så är det här. Våra nya grannar. Dom ser rakt in till oss och vi ser ännu bättre in till dom. Jätte trevligt. Verkligen! No more kliva ut ur duschen utan handduk.

Carolina....

Hon känner sig lätt irriterad över att de lägger in så jävla mycket reklam i filmerna på tv.

Lugnet före stormen

Efter en vecka i sängen så har jag nu proppat i mig en hel karta alvedon, en flaska Kan-jang, ört-te och brustabletter till all förbannelse samt laddat med nässpray och näsdukar för att sen vara tillbaka på jobbet. Det känns fördjävligt att först vara borta ca 3 månader och sen när man väl kommer tillbaka lägga sig sjuk det första man gör men man är ju inte mer än mänsklig tyvärr. Nu ska jag se till att överleva en dag i julklappsrusningen. I butikens dagbok står det: Lycka till! och än så länge har jag inte sett röken av min jobbarkompis. Det som inte dödar härdar som man så fint säger.

Dvd-omslag: Vit som snö

Nu börjar projektet närma sig sitt slut.

Woman down

Idag kommer jag inte ur sängen... Jävla förkylning! Kan inte prata (då det gör så ont i halsen) och ännu mindre röra på mig. ?#%&"#?!

Det gick i kras

Om inte allting var miserabelt nog med förkylning och gråväder en vecka innan jul så väljer jag att gå och slå sönder en lampa för 650 spänn så där 20 minuter innan dagens slut bara för att krydda tillvaron lite extra. Det går bra för mig. Eller inte...

Miserabel och paracetamolhög

Trots knarklagning i form av värktabletter och dyl från nära och kära (Tack Josefin, Joakim och Kajsa!) så går det bara utför med den här jäkla förkylningen idag. Vid det här laget kan jag knappt prata och även de yngsta av kunder säger VA? så fort jag öppnar munnen och ska svara på en fråga. Det går inte att höra vad jag säger och mina försök att kväva hostattackerna gör bara situationen värre samtidigt som jag tror att feber börjar smyga sig på mellan paracetamol-intagen. Det går utför. Jag kommer nog att dö av det här. Tur att det är mycket folk i butiken (läs: som jag kan smitta inför julhelgerna) så att tiden går fort och jag slipper vara miserabel helt ensam.

Sjuksyster

Min älskade syster var nyss inne och gav mig en Panodil. Hon måste ha läst mina sjuka tankar.

Dagissyndrom

Om det var någon som inte var beredd på att börja jobba igen så var det mitt immunförsvar. Det sa nog upp sig igår. När jag vaknade i morse kändes det som om någon slagit en klubba i huvudet på mig och sen backat över mig med en ångvält eller liknande. Allt gör ont och lämpligt nog betyder detta att jag har dragit på mig en förkylning. Ont i halsen, snuva, hosta, huvudvärk och frussen som aldrig förr. Typiskt dagissyndrom. Med andra ord: Man bli sjuk i stort sett samma dag som man kommer tillbaka efter att ha varit borta ett par månader. Väldigt olämpligt. Väldigt olägligt. Väldigt hopplöst! Men jag är på jobbet och jag fortsätter att le och ser glad ut. Det vill säga tills att jag inte tar mig ur sängen. Jag har som vanligt inte tid att vara sjuk.

Man bara ler och ser glad ut

När en kund kommer in i butiken, bestämmer sig för att köpa en specifik vara med obegriplig form på och lämnar fram den på disken för inslagning så försvinner en del av min livlust. Man kan ju säga att det finns lättare och svårare paket att slå in i denna värld och detta var ett i den senare kategorin. Jag tycker visserligen om att slå in julklappar men den här tog verkligen priset. Men jag log helt snällt och bet mig i tungan medans jag envist pillade med trehundrafemtio tejpbitar på händerna, ett papper på tre meter och ett snöre i munnen samtidigt som hon betraktade mig noggrant och skeptiskt. När jag väl var klar och personligen rätt stolt över mig själv så gav hon mig bara en missnöjd blick och en djup suck. Det får väl duga då, sa hon och tog kassen och gick. Halvägs ut ur butiken fick hon syn på någon nytt. Hon plockade upp den, granskade den och kom tillbaka till kassan. Jag har ändrat mig, meddelade hon... jag vill ha den här istället. Som present. Det var i denna sekund jag höll på att explodera. Så vad gjorde jag? Jo, jag log, såg glad ut och slog på nytt in hennes jävla pryl nr 2 och packade upp det gamla jag nyss slagit in. Jag borde få Nobelpris i behärskning.

Allt är som vanligt nu...eller?

Efter flera veckors intensivt filmarbete och ett flertal fantastiska dagar, kvällar, nätter och tidiga mornar så är jag nu tillbaka på mitt vanliga dödliga arbete på Hildurs Hem i Vällingby. Det arbete där jag faktiskt tjänar pengar istället för att göra av med dem. Här är allt som vanligt kan man säga, det vill säga på gott och ont kanske. På ett sätt känns det skönt att få komma tillbaka till denna plats där det lite känns som om tiden har stannat, men samtidigt får det mig bara att ännu mera längta bort till det jag faktiskt ska göra här i livet. Jag längtar efter filmen. Jag må precis ha avslutat mitt senaste projekt och borde uppskatta att stå i en butik på fasta tider och bestämda rutiner men jag längtar redan tillbaka till det som jag kallar livet. Som detta inlägg kanske antyder så är det med andra ord dock inte alls som vanligt. Omgivningen kanske är densamma men jag är det inte. Jag har förändrats. Mitt perspektiv på saker och ting har förändrats och min längtan efter världen har blivit starkare. Jag behöver mer än det här. Även fast det är skönt att ha få landat en sekund.

Överlevt julhandeln

Jag har överlevt årets julhandel med nöd och näppe. Jag var inte direkt ensam inne i stan men jag tror i alla fall att jag är klar nu.

Och har även införskaffat mig en säkerhetslina in i nästa år.

Jag älskar att köpa ny almanacka! Jag kan inte leva utan almanacka.

Julklappsjakten

I morgon är det slut på det roliga och jag ska börja jobba igen på Hildurs hem. 86 timmar på 9 dagar. Sen är det jul. Detta betyder att jag under de närmaste 9 dagarna inte kommer att ha något liv och ännu mindre tid för att köpa några julklappar (det är det man får för att man ägnar sig 100 % åt sin skola under dygnets alla 24 timmar i flera månader) och därför måste detta göras idag. I vanliga fall är detta en av höjdpunkterna på året men just nu känns det bara tungt. Jag älskar att ge bort saker och jag älskar julen men jag är inte helt förtjust i stressen som det hela medför. Bring on the christmas-spirit!

Vit som Snö

Det här är kanske inte det optimala sättet att se den på (då jag inte riktigt får till det med formatet, kvalitén och annat som jag vill) men jag har ju lovat så ni får ha överseende med det så länge. Hur som helst. Här är den i alla fall. Min slutfilm på Stockholms Filmskola 2008: Vit som snö.

Livet är ingen film

Livet är ingen film och att göra film är ingen tävling. Dessa två saker var något som jag tog till mig när det sas under gårdagskvällen avslutningsfest på Stockholms Filmskola. En overklig kväll som jag ville behålla för evigt men som tog slut runt sextiden imorse. Nu är det slut och verkligheten knackar på dörren. Jag har fått mitt utbildningsbevis och nu ska jag ta tag i det som jag kallar någonslags kallar en plan för framtiden. Nu ska jag stå på mina ena två ben och bli den jag vill vara och till viss del är men idag är jag lite mitt emellan. Idag känner jag mig lite skakig. Idag är jag lite välförtjänt bakis.

Jag hörde mitt namn

Först hör jag att det pratas om mig i ett annat rum. Sen blir jag tillfrågad om jag inte ska gifta mig snart... jag har ju tydligen åldern inne?! Jag fattar ingenting. Jag undrar vad de egentligen pratades om i det där andra rummet. Har jag missat nått?

Att äta använda bindor?!

Som alla andra vanliga dödliga människor befann jag mig i Stockholms lokaltrafik i morse. Jag jobbar lite extra hos min mamma idag och sorterar alla de papper som annars har en tendens att staplas på hög. Jag begav mig därför ut i morgonkylan och med en Pressbyrån-kaffe i handen och ställde jag mig snällt i kön till buss 177 mot Mörby Centrum när klockan slog lite efter åtta. På bussen satt de två fjortisar och hade livliga diskussioner om allt mellan himmel och jord. De gick inte att inte lyssna på vad de sa då de skrek över halva bussen och i och med detta generade mer än en gammal dam. De satt bland annat och pratade om att bindor var äckligt att använda. Och att det var ännu äckligare att äta dem?! Jag trodde att jag hörde fel men tyvärr så var detta inte fallet. De pratade om att äta använda bindor?! Sjukt äckligt. Vem tänker ens i dessa banor undrar jag? Det var i alla fall med detta samtal som jag och många andra började sin dag. How are U doing?

Bra känslor är korta

När de bästa av känslor infinner sig i ens kropp kommer de sämsta alltid krypandes och förstör. Varför kan jag inte bara få njuta av stunden och andas in den fria luften? Varför låter jag andra upprepade gånger sätta mig på plats? En plats jag inte förtjänar att sitta på.

Mentalt uttmattad

Idag är det dagen efter den dag som jag jobbat fram emot under det senaste halvåret. Den dag som hela mitt liv kretsat omkring oavsett vad jag utsatt mig för. Det är dagen efter att vår lilla film haft premiär inför 300 personer på Filmhuset. Jag är mentalt utmattad och sekunderna innan filmen gick igång så skakade jag som ett asplöv. Jag var så sjukt nervös att jag knappt kunde sitta still och mitt hjärta slog så hårt att jag trodde det skulle hoppa ur bröstkorgen. Men jag överlevde. Nu ska det göras DVD-er och pillas med pappersarbete men snart är det här projektet över. Det kommer att bli tomt. Filmen fick för övrigt jätte bra kritik och det känns fantastiskt att äntligen ha fått visa den. Jag jobbar på att lägga upp den här för er att se men det är fortfarande lite pyssel kvar. Håll ut! Snart ska även ni få se filmen som vi så fint döpt till "Vit som snö". Jag måste säga att jag är rätt stolt över oss. Bra jobbat!

Gårdagens premiärfrisyr som min kära syster knoppade ihop.

Filmpremiär

Ikväll klockan 19.00 börjar visningen av Stockholms Filmskolas skörd hösten 2008. Det ska visas en hel rad av kortfilmer under kvällen och en av dem är vår. Jag har köpt nya skor.

The make-up artist

Igår hjälpte jag min klasskompis med att sminka på en musikvideoinspelning ute i Täby (en musikvideo åt ett rockband som jag tyvärr inte minns namnet på). Det var sjukt kul och ganska komisk med tanke på de övriga sminkningar han sett mig göra och kunde referera till innan han bad mig göra detta var de jag gjorde på Mamma och Anders förra månaden. Men trots detta måste jag säga att jag blev väldigt glad när han frågade. Det kändes dock konstigt att vara en av de som fick sitta och vänta under tiden alla andra jobbade på set. Inte bära något, inte rigga något, inte fixat något. Man kände sig rätt slapp och onyttig under dagens gång men det var rätt skönt att för en gång skull inte ha en massa ansvar utan bara kunna koncentrera sig på en sak. Jag var där för att sminka skådespelarna och det var det jag gjorde samtidigt som jag fick träffa en massa trevliga människor. Det var en väldigt trevlig dag och det var sjukt kul att jag fick vara med (även fast skönhetssminkningar inte är min direkta speciallitet).

Mina offer: Susse och Uffe

Filmen är färdig!

Klockan är 17.08 och för en minut sedan lämnade jag ifrån mig hårddisk och film till kontoret. Nu har jag släppt kontrollen. Ahhh! Det känns så sjukt konstigt. Det värker i hela bröstet. Herregud! Filmen är färdig! Nu ska jag sova i 3 månader.

In the last minute...

Igår mellan 18.00-04.00 hände det drastiska saker med våran lilla film. Jag och hjälten Andreas i min klass satt under småtimmarna och färgkorrigerade om hela filmen samt klippte om ett par bilder i slutscenen. Helt galet. Det bara kom och kreativiteten flödade. Jag vet inte om det var de klokaste besluten någonsin som togs vid denna sena timme med på tok för lite sömn i kroppen men jag tittar på dem igen idag och jag älskar det fortfarande. Betyder detta att det faktiskt är bra eller är det bristen på sömn som spelar in? Jag vet inte. Jag får helt enkelt försöka lita på magkänslan just nu då besluten i det är skedet enbart ligger i mina händer.... I´ve got the power.

Efter 3 timmars sömn.

Jag lämnade skolan klockan 4 imorse efter att ha jobbat 16 timmar i sträck med filmen och jag hann ändå inte få den klar. Så nu, med drygt 3 timmar sömn i kroppen bloggar jag live från tunnelbanan där jag nu sitter och är på väg tillbaks för att avsluta mitt projekt. Jag är så trött att det gör ont att andas men nu är målet nära. Nu ska jag avsluta det här, sätta liv i filmen och skicka ut den i världen för att stå på sina egna vingliga ben. Den älskade lilla filmen om David, hans morfar och jakten på döden är vid den här tiden imorn så klar som den någonsin kommer att kunna bli innan dess första visningen någonsin. På måndag gäller det. På måndag möter David världen.

Idag!

Idag (om allt går väl) så blir filmen klar. Jag ska bara ignorera huvudvärken, febern och halsontet och palla mig till skolan först. Nu gäller det, sista rycket.

Äntligen!

Äntligen har de fått ordning på allt trassel (som självklart uppstår när man jobbar mot en deadline och ska premiära på en specifik dag) och NU har de slagit upp portarna!

www.tramsit.se

Tabbe

Jag har precis kallat en (för min framtid) rätt viktig person för fel tilltalsnamn. Jag trodde att personens efternamn var hans förnamn och tilltalade honom därför som en hon. Fan! Förlåt mig!

Marknadsföring

I have a vision2frame och nästa år ska jag bli någonting stort. Och med det menar jag inte att jag ska gå upp i vikt. Jag ska sätta snurr på livet och jag kan gå hur långt som helst.

1 december slår de upp portarna

Nu är det nära! Under morgondagen slår de äntligen upp portarna till Sveriges nya humorsida: www.tramsit.se och jag kommer vara en av de första att hänga på låset som en igel. Jag har haft turen att få se en preview av sidan och den är sjukt snygg! Missa INTE det!

Visat leg.

Idag fick jag visa leg. när jag köpte glögg... på ICA supermarket.

Nedräkningen har börjat

På tisdag ska filmen mixas, på onsdag ska den vara klar och imorgon ska jag lägga in den specialskrivna musik (med samma titel som filmen) som fantastiska Sofia Talvik skrivit (som ni just nu även kan se i MQs reklam). Bitarna faller på plats och trots att det gör ont just nu så ser jag fram emot premiären på Filmhuset den 8e december. Den 9e finns det även goda chanser att alla ni får se den här och att ni äntligen får veta vad filmen faktiskt kommer att heta. Det vill säga om jag lyckas lägga upp den. Nedräkningen har bara börjat.

Rainbow

Det är helt sjukt hur blaskiga färgerna bli när man lägger ut bilderna på bloggen. Trist.

Ena stunden har man kontroll.

Ena stunden tror man att man har en smula kontroll över situationen och andra stunden visar det sig att de ställt in en av kurserna jag valt att läsa på universitet nästa termin. H-vete! Det passade inte jätte bra in i mina planer.

Snälla tomten jag vill ha:

Den här veckan.

Den här veckan har varit en av de värre på länge. Jag har jobbat med ljudet till "David" i snart 10 dygn och vid det här laget har jag (utan överdrift) sett filmen 300 gånger. Jag vill bara kräkas på den och jag vill helt ärligt slänga hårddisken den ligger på i golvet och bara skrika. Jag är så trött. Kroppen börjar stänga av och den här veckan har jag försovit mig två gånger (vilket jag aldrig gör) till väldigt viktiga möten, vid tre tillfällen glömt att gå av tunnelbanan vid rätt station och nästan helt slutat svara i telefon när folk ringer. Jag är tom. Jag är trött. Jag har tappat energi.

Jag älskar vår film och jag känner så mycket kärlek för den att jag går sönder, men ibland gör det helt enkelt lite för ont. Just nu behöver jag sova. Jag behöver andas. Jag behöver en paus. Upploppet närmar sig. På tisdag ska den vara klar...

Blomster

Ett paket på posten

Det kom ett paket med posten. Ett paket ifrån Anovo Nordic AB. Paketet innehöll en sladd! En sladd och inget mer. Ingen lapp, inget brev, ingenting. Bara en vit sladd. Jag har inte beställt någon jäkla sladd! Så nu är det förmodligen någon som irriterat väntar på en sladd som inte kommer. Är det någon som möjligtvis sakar en sladd? Jag har visst en över...

I have cravings

När man sitter hemma, är totalt utslagen i soffan, har gråtit framför en datorskärm i mörkret och haft en av de värre dagarna än på länge så är man inte direkt sugen på morötter eller broccoli. Det är bara inte så. Jag vill ha chocklad! Köket viskar ut små lockrop och trollbinder mig med syndiga tankar och jag måste sitta på händerna för att behärska mig. Varför måste det vara så? I´m so much truoble. Jag kommer bli tjock. Kan man gå halva vägen och ha chocklad på morötterna?

Behind these green eyes..

... crazy things are going on... and I need some more.

En helt vanlig förlossning

Jag zappade nyss förbi tv3 och Sjukhuset där det nyss skedde en "helt vanlig för lossning" som de så fint uttryckte det. En helt vanlig förlossning?! Kvinnan skrek så hon grät och jag trodde hon skulle dö. Är det en helt vanlig förlossning?! Det blir nog inga barn för mig på ett tag. Det kanske är dags att börja hålla lite på sig.

Vinterland Stockholm

Nominera mig

Om ni tycker om min blogg, så snälla nominera mig här. RixFM har ett blogg-SM och det vore sjukt kul att se om jag har någon chans.

Carolinas blodbad 2008

Övning ger färdighet som sagt. Jag börjar ju bli rätt bra på det här. Som ni kan se av bilderna så är det mamma och Anders som fått vara mina offer för kvällen. Det vankades maskerad på fint värdshus och jag fick den stora äran att försköna dem kvällen till ära. Ska bli sjukt kul att höra vad det fått för kommentarer under kvällen då det tog drygt två timmar att skapa detta livliga skönhetslyft. Jag måste ju säga att jag på det stora hela är rätt nöjd med min prestation.

I´m so good and I can make you hurt so bad in no time.

Ett alldeles vanligt utgångshål i ett litet bakhuvud.

Tanken var (som ni kanske förstår) att de ska ha skjutit varandra i huvudet (typ) som ett resultat av en livlig diskussion om diverse ihopsättning av möbler från IKEA och om hur vida man får i ihop dem bäst på ena eller andra sättet. IKEA kan få vem som helst på nerverna och viss irritation har uppenbarligen uppstå även i detta fall.

Jag kanske borde börja ta betalt för det här...

En mysig hemmakväll

Övning ger färdighet som det så fint sägs...

Lägenheten som Gud glömde

Det är minusgrader ute, jag fryser, jag är trött, jag är hungrig och jag har suttit och ljudlagt i en bunker hela dagen så att ögonen går i kors. Jag kommer hem och vill inget annat att slå mig ner i soffan med en varm filt och ett glas vin. Då golvet har samma medeltemperatur som vår frys så rotade jag fram mina polska pälstofflor ur garderoben i hallen. Detta kom att förstöra min kväll. I samma stund som jag stack ner fötterna insåg jag dock att något inte stod rätt till och jag drog snabbt av mig dem igen och vände dem upp och ner. Ur faller två pälsängrar. Jag skrubbar snabbt av fötterna med halva tvålflaskan och ställer mig sedan och slår ur tofflorna över diskbänken. Inte mindre än 18 levande pälsängar faller då ur och efter att ha bränt dem levande hällde jag upp en stor drink och andades i en papperspåse för att inte explodera. Det här händer inte! Inte nu igen. Gud har glömt mig.

Då jag totalt tappat matlusten och mest skakar av irritation så blev det sprit och nudlar till middag. Helvetes jävla skit ohyra!

Leker med latex...

Jag ska eventuellt göra två stycken sminkningar till en större fest här i dagarna och drog därför fram en gammal latexburk och en flaska karamellfärg som låg och skräpade någonstans i Pers garderob. Som ni kanske förstår så är det inga vanliga skönhetssminkningar jag ska göra utan snarare åt det andra hållet. Jag ska få personerna ifråga att se sämre ut. Kan dock inte säga att dagens resultat blev det bästa då jag enbart hade ögonskugga och läppstift att tillgå när jag labbade men övning ger färdighet säg det ju. Vad vore livet utan utmaningar?!

Så här såg jag till exempel ut under vår lektion i mask på Molkoms folkhögskola när jag gick deras Videolinje 2005. En smula misshandlad skulle man kunna säga. Det var en tuff tid:

Just go crazy bananas

Igår ville jag bara skjuta mig själv i huvudet och lägga ner hela skiten men idag är det helt klart en ny dag. Filmen är inne i ljudläggnigsfasen och i skrivande stund sitter jag i skolans bunkerlokaler och ska nu lära mig ett program som heter Pro Tools, ett program som igår inte gjorde annat än att gå mig på nerverna och förstöra halva dagen. Jag är ju en person som gärna vill kunna allt på en gång och blev därför en smula frustrerad då inget funkade som jag ville och när det väl gjorde det så blev någonting annat självklart fel. Igår var med andra ord på det stora hela en rätt dålig dag i "Davids" liv. Sen var det någon som sa åt mig att slappna av och helst enkelt bara go crazy bananas istället och med den inställningen så går det helt enkelt mycket bättre. Idag går det till och med framåt. Det kanske blir film av det här till slut.

Värmer ägg i mikrovågsugnen

Det här är bara början.... Tramsit.se slår upp portarna den 1a december 2008 och efter det går ingen säker. Missa inte det!

En halv kopp tack

Fråga: Not suitable for hot liquids... betyder det att man inte kan ha te i den? Svar: Ja, precis. Jag har just testat och det funkade inte.

Min största fobi någonsin

Något jag inte vet om jag har skrivit om här på bloggen förut är min fobi för spindlar. Min fobi för spindlar är ingen vanlig fobi utan snarare ett handikapp som många gånger gjort mig oförmögen att leva som en vanlig människa. Den har fått mig att bli totalt paralyserad och hysterisk och vid ett tillfälle gjort mig oförmögen att sköta mitt jobb. Den försvårar mitt liv något enormt och jag är så rädd att jag inte ens vågar söka hjälp för det. Jag tror inte att det är någon idé att jag försöker förklara den panikångest som spindlar utlöser hos mig då de flesta rent ut sagt tycker att jag är fånig och överdriver, men det är något som jag accepterar. Jag kan inte förklara varför och jag vet att de inte är farliga men det spelar ingen roll för min okontrollerbara rädsla är ett faktum. Jag kan inte hantera det och det är något som jag jobbar med varje dag. Just därför vill jag klappa mig själv extra mycket på axel idag. I vanliga fall när jag är ensam hemma och det dyker upp ett monster med åtta ben och huggtänder så brukar jag slänga en burk över den, lägga en tyngd på, skaka som ett asplöv, försöka att andas djupt och sen vakta burken noga tills att någon kommer och tar hand om skiten. Numera har jag dock lyckats gå över till att försvara mig med snabbeldraken i högsta hugg (om odjuren inte är större än typ 3 mm) och sen stoppa en jätte stor tuss i insuget så att den inte kan rymma och sen äta upp mig i sömnen. Men idag har jag gjort något jag aldrig trodde att jag skulle våga göra. Jag har tagit en spindel med en papperstuss! Jo, det är sant på riktigt. Den var visserligen inte speciellt stor men tillräckligt nog för att göra mina andetag smärtsamt tunga och få mitt hjärtat att slå dubbelslag i ren panik. Den bara satt där helt plötsligt och väste åt mig med sina enorma käftar när jag skulle stretcha efter dagens träningspass. Jag insåg snabbt att han skulle ha hunnit gömma sig och vara långt bortom min kontroll när jag väl fått fram snabbeldraken ur sin grotta och sträckte mig därför efter en stort tuss (läs: halva rullen) med papper för att försvara mig. Jag tog ett djup andetag och sen brottade jag ner han med mina bara händer (typ). Det var en tuff fajt men jag vann och jag vet att det låter fånigt men jag har gjort något stort idag. Jag klarade mig helt själv och nu simmar det lilla odjuret i vårt avlopp. Jag är så grym!

En frusen sekund i min vardag

Det här är en glimt ur min vardag. Ett fruset ögonblick ifrån klipprum sex på Stockholms Filmskola där jag oftast sitter och jobbar med "David" när jag inte sitter hemma. Det börjar närma sig en massa deadlines nu och på onsdag ska klippningen vara klar för att övergå i ljudläggning och om några veckor är det här äventyret över. Det börjar närma sig slutet och snart börjar nästa äventyr.

Den lilla filmens resa

När tåget från Stockholm till Göteborg anlände 13.17 den 1 November 2008 stod det en ensam kvinna på perrongen och väntade i det gråa höstvädret. Hon var där på order av sin väninna i Stockholm för att hämta upp ett kuvert från en främmande man som förhoppningsvis skulle finnas med på just detta tåg. När tåget anlänt strömmade det av resenärer från alla håll och kvinnan hade inte en chans att urskilja den ena från den andra, än mindre att se den främling hon nu skulle möta. Men han såg henne. Han kom fram till henne ibland folkmassorna och bad om hennes namn. När detta stämde överens med det namn han hade på kuvertet han fått av den främmande kvinna på centralstationen i Stockholm överlämnade han nu detta i hennes händer. Han hade fullföljt sin uppgift. Nu var det tur för henne att påbörja sin. Efter att ha mottagit det hon var där för begav sig kvinnan mot den adress där kuvertet skulle lämnas av och hon styrde kosan mot Järntorget. Efter en kort tids sökande mellan hus och gränder lämnade hon till slut ifrån sig det beresta kuvertet i en brevlåda med samma namn som varsamt skrivits på framsidan av kuvertet. Kuvertet som innehöll en liten film om döden. Den lilla filmen är framme.

Tack Linn för att du gick med på att träffa en vilt främmande man på stationen i Göteborg och sen tog vår lilla film till festivalen. Och tack du främmande man vid namn Ola som gjorde helt främmande människor en tjänst de inte skulle klarat sig utan. Ni är mina hjältar!

Hjälp mig!

Hur ska min blogg se ut? Hjälp mig?

Ingenting blir bra just nu och jag vet inte riktigt vad som är jag.

Ha lite tålamod tills jag kommit fram till nått vettigt.

Behöver något nytt

Ibland behöver man helt enkelt förändring. Frågan är ju bara hur man gör detta på ett bra sätt när man har noll inspiration och precis råkat radera hela sin forna bloggdesign.

Ett av de bättre liven

Många skulle kanske tycka att sitta hemma och redigera film en fredagskväll utan något som helst umgänge är att inte ha något liv. Att man på fredagar ska ut och roa sig, träffa folk, supa bort sina hårt förvärvade slantar och sen vakna upp på lördags morgonen med både huvudvärk, bakfylleångest och taskigt minne. Men jag håller inte riktigt med dem. Jag anser att det här (en kväll framför datorn med en film man skapat själv under sina fingrar och en kopp rökigt te i ena handen) är ett av de bättre liv man kan ha. Just nu har jag det rätt så bra.

Filmen har anlänt

Två främmande personer har möts på en perrong i Göteborg och en film har överlämnats!

Tåget anländer...

Jag pratades precis (för typ 1 sekund sen) med Linn och hon ser tåget närma sig stationen i Göteborg. Nu håller vi tummarna för att den främmande mannen fortfarande finns ombord på just det tåget med vår film i portföljen och att han är villig att lämna ifrån sig den!

Stockholm-Göteborg med främmande man

Det sitter just nu en främmande man på tåget från Stockholm till Göteborg med vår film i sin portfölj... Hur gick det till? Ja, jag vet knappt själv. Igår bestämde jag mig nämligen för att skicka in våran (ännu inte färdiga) film till uttagningen för Göteborgs Filmfestval 2009 och sista ansökningsdag var idag. Så med andra ord var jag rätt så körd. Trots detta kämpade jag som ett litet djur för att få det att gå i lås och på något sätt få den att komma i tid till Göteborg idag innan midnatt men när klockan var 00.03 natten till idag och jag fortfarande inte klar med DVDn (som skulle skickas in och ha lagts på en låda innan 21.00) gav jag upp. Det var då min älskade mamma kom på idéen om att jag istället för att skicka filmen skulle försöka smuggla den till Göteborg på något sätt. Med andra ord typ ta ombord och gömma den på ett tåg från Stockholm till Göteborg och i sin tur leta reda på någon i Göteborg som sedan kunde smuggla av filmen från tåget och sedan ta den till festvalens kontor innan dagens slut... Så det var typ det jag gjorde. Fast förhoppningsvis lite säkrare.

Jag gjorde i ordning filmen, la den i ett kuvert, ringde en av mina bästa vänner som bor i Göteborg, tog med mig en annan vän som moraliskt stöd och begav mig till Stockholms centralstation för att passa tåget som avgick från spår 11 klockan 10.10 till Göteborg idag nu på morgonen. Så nu ligger alltså filmen i en svart skinnportfölj på det tåg till Göteborg via Skövde som förhoppningsvis kommer vara framme 13.17 idag och mötas upp av min älskade vän Linn på perrongen. Just nu håller jag alla tummar jag har för att det kommer att funka. Det känns helt galet. Jag kan behöva något lugnande. Fortsättning följer...

Jag ska passa ett tåg.

Imorgon ska jag göra något som får mitt hjärta att slå dubbelt så fort. Något som jag aldrig gjort förut. Jag vet egentligen inte om jag vågar och inte heller varför jag är så nervös men om det är något jag vet så är det att jag måste göra det. Imorgon gäller det och en mottagare väntar i Göteborg. Nu ska vi ut på äventyr.... en resa måste göras.

Sofia Talvik - Stop

Små fjärilar fladdrar fritt inuti min mage och jag känner mig nästan lite förälskad. Filmen börjar sakta ta form och som det ser ut just nu så kommer jag få använda musik från Sofia till våra för- och eftertexter. Det kommer bli så bra! Det känns fantastiskt. I´m so happy.

Follow the light

Vad är ett drama annat än livet med de tråkiga bitarna borttagna.
-Alfred Hitchcock

Jävla mellanting

Vi befinner oss i något slags mellanting mellan höst och vinter och vädret är inget annat än grått. Självförtroendet är i botten, motivationen obefintlig och det är bara skit på TV. Jag behöver sommar, jag behöver sol, jag behöver komma ut, jag behöver träffa människor och jag behöver putsa min badrumsspelgel. Hela jag är i ett mellanting. Jag behöver ett liv. (Jag börjar misstänka att jag är i någon form av svacka just nu).

Rubba inte mina cirklar.

En liten kvinna sitter på en bänk och stirrar ut i tomma intet. Hennes sinne är rastlöst men kroppen är paralyserad. Systemen krånglar. Hon försöker skapa struktur i det kaos som hennes hjärna nu skapat och hon frågar sig: varför hamnar jag alltid här? Under en utjämnad och förbättrad yta råder ett kaos och en total förvirring, världen rör på sig och hela havet stormar. Marken ger vika men utåt förväntas fasaden hålla. Ingen har tid att stanna och ingen vill egentligen veta vad som faktiskt hänt. Den lilla kvinnan bli sittandes på bänken och livet förväntas flytta på. Ett par ögon fångar för en sekund upp hennes blick och något händer. Två själar möts och ett litet ljus tänds. Sen får hon panik och ljuset slocknar. Det var nog bara inbillning trots allt. Tänk att hon aldrig lär sig. Rubba inte mina cirklar.

Now... where was I?

"I have to believe in a world outside my own mind. I have to believe that my actions still have meaning, even if I can't remember them. I have to believe that when my eyes are closed, the world's still there. Do I believe the world's still there? Is it still out there?... Yeah. We all need mirrors to remind ourselves who we are. I'm no different".

- Memento, 2000

Förpassad till köket

Lägenheten vi bor i har två rum och ett kök där jag nu sitter osminkad, lätt bakis och iförd mjukisar. Jag sitter och redigerar "David" med en kopp te i handen och väntar på diverse mirakel. Jag är förpassad till detta rum då de övriga rummen i detta hem för tillfället innehåller varsin sovande pöjk som inte hade vett nog att gå och lägga sig förens halv fem imorse och därför nu ligger och snozar i varsitt hörn trots att klockan snart slår lunch. I sovrummet ligger Per och i vardagsrummet ligger Majk och själv sitter man i köket. Det är tur att det är någon som är vaken och ser till att Sverige lever.