Flås som en överhettad hund

Hissen på jobbet är inte att lita på ska ni veta, därför valde jag idag att ta trapporna när jag insåg att jag skulle vara tvungen att dela den med 8 andra personer. En kollega till mig gjorde det samma och gick bakom mig alla 6 trappor upp. Väl uppe på våning 4 insåg jag att jag borde ta trapporna oftare. Mjölksyra i benen och ett flås som en överhettad hund. Inte helt okej. Väl inne på kontoret pep jag snabbt förbi alla som kunde tänkas vilja prata och sprang sen och gömde mig på min egen avdelning. Det är nog dags att komma igång med träningen igen.

Vad är det för dag?

Igår trodde jag fram till och med klockan 17.00 att det var tisdag och blev därför överlycklig när jag insåg att det var onsdag och bara 2 dagar kvar till fredag. Igår klockan 17.00 och framåt fick jag för mig att det var torsdag och bara en dag kvar till fredag och blev därför väldigt besviken när jag insåg att det faktiskt bara var onsdag. Min hjärna var nog lite trött igår. Idag har jag ingen aning om vad jag ska tro.

Det som göms i snö

Känslan av att saker och ting faller på plats är rätt tillfredsställande och ibland tror jag verkligen på att bra saker händer bra människor. Jag lever med mannen jag älskar, jag har ett nytt spännande jobb där jag ser en ljus framtid, jag behöver inte längre vända på varje krona varje månad utan kan äntligen börja leva, jag kan resa, jag unna mig själv och människor runtomkring mig saker bara för att, jag har få men fantastiska vänner som jag inte vill leva utan och jag känner att jag får energi av livet. Alla dagar är ju självklart inte bra men överlag så tycker jag att mitt liv börja gå mot ett liv som jag vill leva. Min stressade själ börjar lugna ner sig och jag har lärt mig hantera saker och ting som dyker upp. Jag är verkligen på rätt väg.

De (förhoppningsvis) sista pippi-bilderna

Samma bild olika skärpedjup

Jag är generellt väldigt förtjust i att jobba med skärpedjup när jag fotograferar och denna förtjusning utmanades kraftigt under gårdagens fågelskådning i taggbusken med dess 500 kvistar att fästa fokus på. För att kunna förklara lite närmare vad detta innebär på ett enkelt sätt så kan man säga att man kan välja att placera skärpan mer eller mindre nära linsen när man tar kort och på så sätt få olika delar av bilden oskarpa eller skarpa. Man kan tex antingen få bakgrunden suddig och förgrunden skarp eller tvärt om. Det var precis vad jag gjorde igår. Jag försökte dock få fåglarna i fokus och inte grenarna, vilket var den största utmaningen jag haft på länge eftersom att det var betydlig mer grenar än fåglar i den där busken. Vid ett tillfälle valde jag dock att ta samma kort, samma inställningar, samma placering, samma utsnitt och typ inom samma sekund men med skärpan på två olika ställen. På första bilden har man ingen aning om att en skärpedragning kan avslöja vad som finns längst in i busken bakom alla grenar.

Där bakom alla grenar sitter en liten fågel och pratar med sina vänner.

Klicka på bilderna för att förstora dem och för att se bättre. Jag är lite nördig kanske men jag tycker att det är lite coolt att man kan gömma och avslöja olika saker i samma bild med hjälp av vart man lägger skärpan.

Mera pippi i busken

Småfågeladrenalin

Istället för att sitta och oja mig över hur mycket jag saknar mitt fotografi och att jag aldrig kommer iväg för att ta några bilder så bestämde jag mig istället för att ta mig tid och gå ut i det vackra vårvädret med kameran över axeln. Jag gängade loss 18-55 mm objektivet, satte på mitt nya 70-300/4-5.6 istället, slängde kameraväskan över huvudet och hände kameran över ena axeln. Sen tog jag mig en liten promenad i Bromma. Först fotade jag grenar och snö, sen fotade jag skator och tanter. Jag promenerade ner och förbi Abrahamsbergs tunnelbana och njöt mest av solen. Jag kan inte påstå att jag hittills var speciellt nöjd med mina än så länge tagna bilder men det gjorde mig inget då målet snarare var färden än resultatet. Det var tills jag kom fram till den kvittrade taggbusken på Gustav III:s Väg. Här möte jag en av mina största fotografiska utmaningar i form av ett gäng konverserande småfåglar och en miljon spretande grenar i ett enda virrvarr. Här kan vi prata om skärpedjup. Att jag stod på trottoaren precis bredvid vägen med rumpan i luften och blockerade hela gångvägen för folk med vårkänslor hade jag inte en tanke på, inte heller brydde jag mig om att det för dem måste sett ut som om jag bara stod och fotade rakt in i en buske. Jag fylldes av så mycket adrenalin och ett fantastiskt lyckorus inför vad jag såg i min kamera som ingen annan kunde se och 235 bilder senare har jag valt ut två av mina favoriter för att visa er. Jag går på småfågel-, taggbuske- och solskensadrenalin.

This is my life

Idag var första morgonen på fyra veckor som min kropp och väckarklocka låtit mig ha sovmorgon. Sen jag började på nya jobbet så har hela min vardag helt plötsligt kastats om. Jag går och lägger mig innan 22.00 nästan varje kväll, oavsett veckodag och jag vaknar mellan 06.30 och 09.00. Detta borde rent tekniskt betyda att jag är utvilad och pigg när jag vaknar men riktigt så är inte fallet. Även fast jag fysiskt sätt inte är på kontoret 24 timmar om dagen så är min hjärna det. Jag jobbar hela tiden och har gjort så sen jag började. Jag har även hunnit med att smittats av ALLA olika baciller jag hittat runt om kring i de nya kontorsmiljöerna och bland alla nya människor jag träffat. Detta innebär att jag redan hunnit ligga hemma sjuk en vecka med 38 graders feber och otroligt dåligt samvete för att inte vara på kontoret (Läs: har lite för hög arbetsmoral för mitt eget bästa) samtidigt som jag har en ihållande huvudvärk av all ny information trots att jag knappt hunnit fatta vad min arbetsuppgift går ut på. So there you have it; my new life. Eftersom att jag inte kan skriva något om vart jag jobbar och vad som händer där (därav förklaring till tidigare borttagna inlägg om just arbetsplatsen) samtidigt som jag för tillfället inte hinner ha någon form av annat socialt umgänge för att jag jobbar så mycket så hinner jag inte heller ta några nya bilder så... det är lite svårt att hitta saker att blogga om just nu. Men så fort jag får lite snurr på det här och får någon form av balans så ska det nog lösa sig. Jag får väl förlita mig på min"fantastiska personlighet" i mina inlägg istället. Jag saknar Er, de få läsare jag har och jag saknar min totalt egocentriska blogg som ger mig möjlighet att leva ut mitt bekräftelsebehov här i livet. I´m gonna be back on full speed one day!

Gänget på jobbet

..... en del av dem iallafall. Douglas, Jag, Anna och Hannes.

God morgon

Solen skiner och det är bitigt kallt ute i Stockholm. Jag som fortfarande försöker lära mig den bästa och snabbaste vägen till jobbet har idag fått känna av kylan IRL när jag stått på diverse busshållsplatser och tunnelbanestationer under rusningstrafik med trasiga tåg och försenade bussar. Som tur är har jag solen i ryggen här på kontoret och detta generar en smula värme för min stelfrusna frusna kropp. För en sekund sedan klev Anna in på kontoret och jag kan konstatera att vi har nästan exakt samma kläder på oss idag, från topp till tå. Det är något vi kommer att få höra resten av dagen om jag känner det här stället rätt. Det är inte första gången om vi säger så.

Mina första veckor på nya jobbet

Man kommer hem klockan sju på kvällen och är så trött att man snubblar på mattkanten och somnar innan man landat i soffan. De två veckorna som gått sedan jag började på nya jobbet har varit omtumlande, spännande, skitläskiga och totalt utmattade. Så mycket nytt att lära sig, så mycket information, så många nya människor, så många tidiga kvällar och så många spännande utmaningar. Jag skulle inte ens kunna sammanfatta det om jag försökte men jag tror verkligen att det kan bli hur bra som helst det här. Ska försöka bli bättre på att blogga nu när jag inte somnar i samma sekund som jag kliver in genom dörren och även fast jag inte kan detaljerat berätta om allt som händer men självklart ska ni få vara med även på denna resa i mitt liv.