Nattarbete.

Sitter med Anna, Camilla och Wilhelm och gör bildmanus inför kommande filmen. Det kommer bli sjukt bra och i en perfekt värld skulle jag kunna hålla på hela natten. Adrenalinet, kreativiteten och energin flödar men morgondagens verklighet lurar runt hörnet. Jag vill ha fler timmar per dygn och jag önskar att jag inte var så sjukt beroende av sömn. I en perfekt värld skulle mycket vara annorlunda. Just nu lever jag för stunden och önskar att jag kunde frysa tiden. I love this.

Lillebror.

Min bror har precis flyttat hemifrån. Jag bor på andra våningen, min lillebror på bottenplan. I samma hus. Det går inte en dag utan att vi har kontakt. Han ringer, han messar och han msnar. Vad gör ni? Vad ska ni äta? Har ni något godis? På senaste tiden har; Kan du klippa mig? som varit den mest aktuella frågan. Han har frågat typ varje dag i snart tre veckor. Så nu gav jag upp och pallade mig ner med saxen i hösta hugg. Var lite irriterad och tänkte minsann inte vara ett dugg trevlig i protest mot telefonterrorn. Det sprack i samma stund som jag klev in genom dörren. Jag har gjort kaffe och fixat VV kakor till dig säger han glatt när han öppnar. Då kan man ju bara inte vara sur längre. Fan.

Många möten.

Vägningen gick överförväntan, hade gått ner 0,8 kg så hela dagen var räddad. Det har dock börjat en ny tant på VV som inte är hälften så bra som den förra så jag och mormor funderar på att byta dag och tid. Efter vägningen ramlade vi in i min kusin Jennie i Vällingby centrum och tog sällskap med henne över lunch innan hon skulle iväg och jobba. Hann även svänga förbi den nya Hildurs Hem-butiken som ligger mitt emot McDonalds och säga hej. Butiken är kanonfin och det ska bli kul att börja jobba där på fredag. Sen åkte jag vidare till Liljeholmen för en snabb fika och lite skitsnack med min bästa kompis Melissa. Det är så skönt att ventilera lite ibland och vi har kommit fram till att kvinnor och män helt klart inte kommer från samma universum. Detta är både bra och dåligt. Sen möte jag upp Per vid Brommaplan och vi tog sällskap hem. Nu ska jag försöka hinna läsa manus, äta och fixa mitt schema igen innan jag ska iväg till skolan som börjar 18.30. När jag slutar idag har jag ingen anning om då vi ska börja på bildmanuset till våran film och det borde ha varit klart igår. Det har varit en fullspäckad och omtumlande dag idag och mitt humör är som en bergochdalbana just nu då det är MIN tid i månaden. Så jag har både varit sjukt lycklig, deprimerad, nära till tårar och jätte fnittrig på samma gång. Helt labil med andra ord. Jag längtar nästan till klimateriet. Men bara nästan.

Jag och mina pojkar en måndagsnatt.

Efter visningen tog vi en promenad till Max för att pojkarna skulle få något att äta. Hungriga män är inget att leka med så det var bäst att det fick bli så innan vi gick vidare till en krog på Malmskillnadsgatan där vi satt och drack öl samtidigt som vi spanade på sexhandeln som pågick i ett hörn utanför. Jag kanske är naiv men jag trodde faktiskt inte att sådant skedde på öppen gata nuförtiden. Jag hade fel. Nu har jag sett det med egna ögon och det var som att titta på en trafikolycka. Jag kunde inte slita blicken ifrån dem. Stakars kvinnor, det är ju för sorgligt. Förutom den dosen av verklighet så hade vi mycket trevligt där vi satt och jag tror att pojkarna inte helt omöjligt fortfarande sitter där än. Jag släpade som vanligt hem mitt tråkiga arsle redan vid 23-tiden och ser fram emot att få krypa ner i sängen vilken sekund som helst. Imorgon är det ViktVäktarmöte med mormor som gäller och jag lär ha grym ångest när jag går därifrån. Jag är som en missbrukare, jag kan inte låta bli mat utan äter i massor. Så jag får helt enkelt skylla mig själv om vågen visar åt helvete imorgon. Nu måste jag iallafall försöka ta nya tag med träningen och palla mig ut i joggingspåret. Nu med sikte på TjejVasan den 23 februari 2008. Är snart i mål med min klassiker.

Visningen.

Jag var rätt nervös innan visningen på Filmhuset ikväll och om möjligt lite yrare än vanligt. Hade Per, Oskar och pappa med mig och det var ingen i publiken som buade någon gång under kvällen. Pappa var självklart imponerad, sa han iallafall. Per och Oskar var som förväntat inte så imponerande utan tyckte mest att våran kära film var lite konstig. Hade inte väntat mig annat. Tack för att ni var med pojkar.

Mammas fisksoppa.

Är grymt stolt över mig själv. Jag har lagat mat. På riktigt. Inget värma i mikro eller halvfabrikat. Riktigt mat. Har hackat och skurit, fräst, kokat, låtit det sjuda och serverat det snyggt upplagt. Jag har gjort mammas fisksoppa från scratch och den blev kanon. Nästan som när mamma gör den. Bakade till och med bröd. Jag är så jävla grym.

Premiär för Skavsår.

Vi har redan fått nya grupper i skolan och planerar våran nästa film, studiofilmen som förtillfället heter Ja må han leva! och ska regisseras av mig och Anna. Vi är i fullgång med alla förberedelser och inspelningen sker den 16 november men idag, idag är det dags för något annat. Våran kära film Skavsår är klar och ska visas på Filmhuset ikväll. Ska bli spännande att se om någon förstår den. Är lite nervös.

Nattgäster.

Jag och Per har finfrämmande från Borlänge. Johanna och Ekn är här över natten. Per och Ekn är gamla vänner och jag tror de gick i parallellklass när de var små. De är inte helt nyktra just nu så det är lite svårt att få ur dem något vettigt om hur det verkligen ligger till. Idag har det iallafall varit shopping på stan och en mycket trevlig middag på Spannvägen. Vi har grillat och haft hur trevligt som helst. Snart blir det utgång och jag tror vi hamnar på K15. Det vill säga om Per någonsin kommer in in duschen och tar på sig lite vettiga kläder. Just nu har han mjukis och T-shirt och klockan är 22.31. Att jag har skola imorn och ska vara någolunda pigg då är något jag försöker jag förtränga. Det brukar lösa sig. Ska försöka med varannan vatten. Vi ses i dimman.

En lycklig Per.

Idag har vi varit på MediaMarkt och träffat Robert Gustafsson. Han signerade sin nya film. Eller Per har träffat Robert Gustafsson och jag höll i alla grejer och tog en massa kort. Som vilken mamma som helst.

Ny pizzeria.

Det har öppnat en ny pizzeria runt hörnet. Så självklart var vi tvungna att testa. Vi har har storhandlat på Maxi idag och orkade verkligen inte laga mat så det var ett bra tillfälle. Min krabbsallad var helt okej, brödet var toppen och Pers pizza var enorm. Vi lär hamna där igen.

Allmänt folkproblem: Grannar

På det stora hela är väl grannar den största källan för irritation och svaller. Det är ett allmänt folkproblem och de flesta håller med. Speciellt i ett hyreshus. Dem är dock bra att ha när man ska låna en dl socker och annat som man själv inte har hemma men sen måste man dock köpa en helt ny påse socker till grannen som tack vilket gör att man egentligen går back på hela dealen. Jag har turen att till största del ha väldigt bra grannar så jag ska egentligen inte klaga men jag vet hur det är att ha grannar from Hell, bokstavligt talat. De kommer och går i omgångar. Jag har EN just nu och den befinner sig inte ens i samma hus som jag. Det är en hel byggarbetsplats. Svettiga karlar med hår på bröstet som befinner sig precis utanför min balkong. I somras sprängde de berg så att porslinet skallrade. Nu har de kommit så lång med bygget att de kan stå och se rakt in i vårt vardagsrum och kök utan problem plus att det för en jäkla oväsende från och med kl 07.00 på morgonen. Så om ni någonsin har grannproblem kan ni vända er till mig för förståelse och en vänlig klapp. Jag vet hur ni har det.

Piña Colada

Jag har många gånger önskat att jag kunde blanda drinkar. I alla dess former, smaker och färger. Har dock aldrig vågat prova då jag är rädd att det ska ska smaka skit och jag ska behöva hälla ut det. Därför har jag en hel del flaskor i skafferiet som bara samlar damm. Tills idag då jag tog mod till mig och knallade in på ICA, köpte kokosmjölk och annanas juice för att sedan gå hem för att blanda min första Piña Colada. Den blev fantastisk och precis som jag vill ha den. Jag är bäst.

Skjuta på problemen.

Jag lovar att jag inte är den enda i världen som har en tendens att skjuta på saker och ting som är viktigt. Såsom att till exempel ta tag i livet, plugga inför prov, ringa jobbiga samtal, kolla kontoutdraget eller söka jobb. Listan kan göras lång. Just nu har jag en sån där lång lista framför mig som hånler åt mig. Det är då man istället skjuter på problemen och gör alla de andra sakerna som helt plötsligt är helt okej att göra och helt klart inte lika tråkiga som de man skulle gjort från början. Det är då man storstädar, rensar garderoben, tvättar, handlar, betalar räkningar, sorterar papper och rensar skafferiet Man gör helt enkel de tråkiga sakerna som man tidigare skjutit på. Igår storstädade jag, rensade just skafferiet och jag har jag precis bakat en pepparkaka. Listan ligger så gott som orörd och snart gör jag allt i sista minuten.

Trekant.

Det tog mig runt 120 minuter att få Per att gå upp ur sängen i går, precis som jag sa. Sen läste han mitt bogginlägg och sa: Nämen så här är det väl inte. Du överdriver nog lite. Nej jag överdriver inte, precis så är det och jag misstänker att om mina kära svärföräldrar läser detta så nickar de instämmande till ovanstående. Rivierans Guldgossar var verkligen helt okej. Jag var inte jätte imponerad men det var väldigt underhållande och kul, så det går jämnt ut. Hade dock fel om det där att det bara skulle bli jag och Per under kvällen. Det var ju självklart Per och Robbans kväll, jag var bara med som sällskap. Det är nog bara att inse att så länge jag är tillsammans med Per kommer jag alltid leva i en trekant med två män där jag inte är i centrum.

Notalgi från 1996

Väckning.

Nu ska jag gå och väcka Per. Han kommer garanterat säga att han vill snoza i en halvtimme eller så, det gör han jämt. Problemet är att den där halvtimmen brukar bli mellan 60 till 120 min lång och under hela den perioden är jag inne en gång i kvarten och frågar om han ska gå upp snart eftersom att han bett mig göra det. Det är då han säger att han bara ska snoza en kvart till. Sen när han väl är vaken blir han grinig för att han sovit bort hela dagen och undrar varför jag inte väckte honom. Per må vara en av det roligaste människor jag känner och han får mig alltid att skratta men när han ska gå upp gott folk, då är han inte rolig. Nu är det dags igen. Cover me. I´m going in.

Rivierans Guldgossar.

Nu är det äntligen dags. Tror att vi beställde biljetter samma dag som de släpptes. Självklart var det Robert Gustafsson fanset numer ett, Per som hängde vid datorn för att få så bra platser som möjligt och det var jag som senare fick palla mig ut i vintern för att hämta dem. Nu har de hängt på våran anslagstavla i över ett halvår och idag är dagen då vi äntligen ska gå. Ska bli jätte kul att få måla naglarna, raka benen, dra på sig en snygg outfit, höga skor och få tillbringa en hel kväll med Per, bara jag och Per utan att behöva oroa sig för att gå upp till jobbet imorgon. Det är nog en av de få saker som är bra med att jag inte får jobba så mycket just nu, sovmornar och mycket film. Idag är det dock storstädning av det 48 kvm som jag kallar hem som gäller. Så fort min älskade sambo vaknar och behagar gå ur sängen.

Världens bästa granne.

Vi har väldens bästa granne. Hon heter Jeanette och bor i porten bredvid. Hon är en sådandär granne som alltid finns där när man behöver henne. Vi hjälper varandra med olika saker, vi snackar en massa skit om allt möjligt, stöttar varandra när det blir lite tufft, skattar tillsammans och delar på en flaska vin då och då. Den perfekta grannen med andra ord. Nyss var hon här och lämnade två kassar med frukt och grönsaker till mig bara för att. Tack så jätte mycket Jeanette. Du är ovärderlig på alla plan. Du är väldens bästa granne. Tack.

Fullt upp.

Jag var som gelé i benen när jag sprang från jobbet klockan 18.00 idag. Skulle ta mig från Odenplan till Mariatorget på 30 min plus gångtid för att hinna till dagens lektion och påföljande mingel på skolan. Det var på håret, men det gick. Dagen har varit full av intryck och insikter och jobbet kommer nog bli jätte bra så fort jag får lite rutin. Det är mycket att lära sig men det kommer nog med tiden. Var dock så tankspridd på lektionen. Jag knappt vet vad den handlade om och fnissade trött typ åt allt läraren sa trots att det var väldigt intressant. Pinsamt. Sen var det "mingel" på skolan till självkostnadspris och självklart blev jag kvar längre än jag tänkt mig. Men det var mycket trevligt och som vanligt tog jag en massa kort. Nedan är några av dem och fler kommer på facebook. Nu måste jag verkligen masa mig i säng. Natti natt.

Home sweet home.

Nu är jag hemma igen efter drygt 48 timmar på landet. Har hunnit med en massa saker och absolut inget av det jag skulle göra. Det har varit en trevlig helg och jag är helt slut, kan inte förstå varför. Jag har ju bara tittat på när en massa människor tagit upp en brygga, bjudit på glögg och pepparkakor till desamma, sett på när min lilla mamma klättrat i träd och tagit ner granar, träffat Lina som jag inte sett på åratal, ätit kräftor, druckit lagom med alkohol, suckat åt de som druckit för mycket, träffat La familia, firat Mormor och Morfar, ätit för många rostade mackor med marmelad och brieost, sovit lagom, fått frisk luft, haft PMS, tagit en massa kort till allas stora förtvivlan, varit ute och joggat runt Lill-sjön och jobbat på Cinemateket. Imorgon börjar jag på mitt nya jobb. Är nervös och förväntansfull. God natt och sov gott alla som är vakna och inte har vett nog att gå och lägga sig. Ny vecka på G.

Till skogs...

Nu bär det av till landet över helgen, närmare bestämt Tisdalen. Det ligger 1 mil utanför Hallstavik, utan någon kontakt med omvärlden. Det ska ätas kräftor och intas alkohol. Det ska även tas upp brygga och partas för morföräldrarna. Myspys med familjen med andra ord. Kvalitetstid. Ska bli skönt att komma bort från stan ett par dagar, speciellt med tanke på att jag blir stressad av att tänka på att jag ska vara borta två dagar. Det här blir nog nyttigt för mig. Kommer dock sakna Per som en tok, han ska vara hemma och jobba den stackarn. Jag önskar att jag kunde smuggla med honom utan att OKQ8 märker något. Tur att det finns telefon. Trevlig helg hela världen och alla andra!

RÅTTATOUILLE

Det blev en bra dag. Jag har sovit gott, sovit länge, haft en lugn frukost utan stress, skrivit manus med Camilla och sen sett RÅTTATOUILLE med Wilhelm och Markus. Sjukt bra! Sjukt kul! Bästa filmen i år. Sen åkte jag hem till Per så att han fick lite mat och vi började se på den tredje filmen i bond-serien, Goldfinger. Vi ska ta oss igenom alla en vacker dag och vi hann umgås hela 2 timmar idag. Det är nog rekord.Det roligaste med dagen var nog mannen som fastnade på bilden bakom mig och Camilla. Förmodligen inte hans mest smickrande bild.

En stund att andas.

Klockan är 11.16 och jag har precis ätit frukost och avslutat min rapport till Gigårds. Nymalt kaffe omsorgsfullt tillrett är det bästa som finns när man har tid att dricka det med andakt. Det känns helt underbart att ha en dag ledigt, även fast jag inte får några pengar. Jag behöver det här. Vila och andas en stund. Behöver göra lite ingenting. Idag ska jag och Camilla bearbeta vårat studiofilmsmanus, sen ska vi låna bion i skolan och ikväll kan jag åka hem och laga mat åt min småkrassliga sambo för första gången på länge. Det känns som om det kommer bli en bra dag. Jag undrar vad som kommer att gå fel. God morgon.

Nu hänger jag löst mellan två jobb.

Så var dagen här. Mitt arbete är slut. Jag har så gott som avslutat min uppgift på Gigårds och jag ställer i ordning det lilla rummet jag suttit i, lägger i ordning några papper, slår igen laptopen och tar med mig min kära Toffel hem. Känns lite konstigt och framför allt läskigt. Jag kommer visserligen återvända för att fixa lite saker men på det stora hela är jag klar. Så nu lämnar jag Luma Park för den här gången. Nu är jag verkligen mellan två jobb och det känns sådär. Som läget är nu så kommer jag inte ens få jobba tillräckligt mycket i butiken för att jag ska kunna försörja mig och hänger därför ganska löst. Jag spår en framtid av nuddelätande och vatten men jag tror och hoppas att det löser sig.

Breuer, Jim - Just For Laughs: On the Edge

Pratar först...

Jag borde bara vara tyst. Jag pratar alldeles för mycket och oftast hela tiden. Har en tendens att berätta allt för alla. Behöver inte ens vara viktigt men ut kommer det. Snacka om att jag pratar först och tänker sen. Hela tiden. Ofta berättar jag mer än vad jag själv vill och ångrar mig bittert i efterhand. Jag har inga hemligheter. Ingenting som bara är mitt. Jag är hopplös. Har nog fått det av mormor utan tvekan. Hon klarar inte av tystnad och upprepar hellre saker två gånger än låter det vara totalt tyst. Personligen har jag nog fått för mig att jag inte finns om jag inte pratar. Jag måste lära mig att hålla tyst.

Krasslig, men med nytt jobb.

Jag gjorde alla rätt när jag klädda på mig inför lördagens filminspelning. Utom ett. Jag hade underställ, tjocktröja, fleeströja, min egen jacka, Markus jacka, halsduk, vantar, mössa och varma strumpor. Sen valde jag att ta på mig ett par gymnpadojor och detta blev mitt fall. Jag frös som fan. Nu är jag sjuk. Jag överlever dagen med varm chocklad och magnesyl koffein men måste ta mig till en affär och köpa KangJang. Det finns inget som funkar bättre. Kan ju inte vara sjuk nu. Jag ska ju på riktigt börja nytt jobb på måndag. Coolt va! Ska bli askul. Jag ska stå i butik och sälja möbler på Hildurs Hem på Upplandsgatan 24. Så nu är det dags att börja pussla. Önska mig lycka till.

Den första dagen på sista veckan.

Ja, det här är förmodligen den första dagen på min sista vecka på Gigårds Larm. Detta evighetsjobb börjar lida mot sitt slut och om inget går fel så börjar jag inom en snar framtid på ett nytt jobb. Livet kastas om och alla pusselbittar hamnar i en stor hög. Det är dags att börja pussla på nytt och återigen lägga alla tusen bitar på plats. Och inget lock har jag att följa. Jag får införskaffa en figursåg.

En såndandär dag...

Ingenting fungerar idag, speciellt inte jag. Just nu förbannar jag att min nya telefon har bangat ur och beter som som en femåring. Jag har typ inget i den, ingen musik och inga bilder men ändå så säger den att kortet är fullt. Jag blir så trött på prylar!!! Sen försökte jag lägga upp en bild på mig och min kusin tillsammans med de andra bilderna från festen men av någon anledning så hamnar den bara upp och ner. Jag fattar inte, varför kan den inte bara sammarbeta. Det är en sådandär dag helt enkelt. Ingenting fungerar. Punkt.

Slutsats: Mitt liv är i trottsåldern.

Bilder från filminspelningen.

Så trött...

Det är helt sjuk vad trött jag är den här helgen. Jag somnade för fan vid bordet på min systers födelsedagsfest igår kväll. Tre gånger. Klockan var inte mer än 22.00. Inte ens löften om karaoke kunde hålla mig vaken. Pinsamt. Hade visserligen spelat in film hela dagen, men jag vet inte om det är någon ursäkt. Jag är så trött att jag mår illa och gick faktiskt hem efter halva lektionen idag. Förutom att jag somnade så var festen jätte trevlig och filminspelningen gick jätte bra. Dock känner jag mig totalt slutkörd och vill bara sova. Det här livet sätter sina spår.

Leif Pagrotsky.

Antingen så är det någon som driver rejält med med mig eller så är det faktiskt så att Leif Pagrotsky i egen hög person tagit sig tid att tacka mig för att jag stannade över en liten stund i butiken igår kväll efter stängning så att han kunde köpa 50-års present till sin vän. Jag blev alldeles rörd när jag läste hans kommentar i morse och hoppas verkligen inte att han fick för sig att han varit till något besvär. Jag hoppas bara att hans vän fick en bra födelsedag.

Visual Education.

Idag och på söndag ska vi ha Visual Education i skolan och detta är vad vi fått i uppgift att ta med oss: Tekopp, tefat och tekanna. Då jag är född på 80-talet så äger jag personligen inte en tekanna. Jag har i sista minuten fått låna en av Pappa och Ulrika. Det är tur att man kan lita på sin familj. Måste även införskaffa nya pennor, sudd och pennvässare på lunchen. Jag som knappt kan rita streckgubbar. Detta ska bli en intressant helg.

Cinemateket.

Har jobbat extra på Cinemateket idag, vilket betyder att jag haft en arbetsdag på drygt 12 timmar. Det var läge sedan jag var där och jag kände mig väldigt ringrostig och trött i början men det gick över efter en välbehövlig espresso. Det var skönt att få vara tillbaka på Filmhuset. Det är något magiskt med miljön och dess hela innebörd som får mig att vakna till liv. Att Leif Pagrotsky var inne i butiken i 30 min och letade femtioårspresent till en vän efter stängningsdags var ockå ganska upplyftande även fast jag gärna hade gått hem. Jag kunde inte förmå mig att be honom gå. Kändes lite märkligt och egentligen gjorde det mig inget att jag fick stanna lite längre. Tack vare de där 30 min extra så fick jag träffa min kära vän Fredrik, som jag inte sett på alldeles för länge. Han jobbar i Filmhusets bibliotek och på Bergman arkivet och var butiksansvarig för butiken när jag jobbade där. Det var där våran vänskap hade sin början och idag tog sällskap till Hötorget där vi gjorde ett stopp på McDonalds för att prata lite om livet. Det var sjukt kul att se honom och jag vill tacka honom för en trevlig avslutning på en mindre trevlig och väldigt lång dag.

Riktiga vänner.

Riktiga vänner är dem som alltid finns kvar oavsett hur många år som går och vad som än händer. De är dem som minns vem man är, vem man var och de stannar kvar. De är dem som inte bryr sig om att man inte hörs på veckor, månader eller år utan finns kvar som ingenting har hänt när man väl får chansen att ses igen. Riktiga vänner har tålamod och gåvan att förlåta. Jag är en lycklig människa för jag har ett fåtal sådana vänner. Det spelar ingen roll hur länge jag känt dem eller på vilket sätt för de har alla en speciell plats i mitt hjärta. Jag är ingenting utan Er.

Melissa, Cecilia, Cecilia, Kristin, Linn, Lina, Jessica, Erik och min älskade Per. Jag vet att jag är en kneppig människa. Tack för att ni alltid finns för mig och för att ni inte ger upp.

Middag.

Det här möttes jag av när jag kom innanför dörren idag. Fondue och rött vin. Jag har väldens bästa sambo!

Så var det gjort.

Nya jeans från h&m, nytt tangentbord till datorn, ny frisyr skapad av Gerry på Hårgänget, presenet till stjärnsyster fixad och ett flertal hundralappar fattigare. Med andra ord: NÖJD!

Carolina 3.0

Förändring...

Idag ska det ske en förändring. Jag vet inte om jag vågar, eller hur det kommer att bli men jag har tänkt på det länge nu. Kanske är det inte en så stor grej för alla andra men det är det för mig. Stora saker hänger i luften. Antingen så stärker det mig eller så fäller det mig. Fortsättning följer efter lunch....

Only great minds can read this.

fi yuo cna raed tihs, yuo hvae a sgtrane mnid too Cna yuo raed tihs? Olny 55 plepoe out of 100 can. i cdnuolt blveiee taht I cluod aulaclty uesdnatnrd waht I was rdanieg. The phaonmneal pweor of the hmuan mnid, aoccdrnig to a rscheearch at Cmabrigde Uinervtisy, it dseno't mtaetr in waht oerdr the ltteres in a wrod are, the olny iproamtnt tihng is taht the frsit and lsat ltteer be in the rghit pclae. The rset can be a taotl mses and you can sitll raed it whotuit a pboerlm. Tihs is bcuseae the huamn mnid deos not raed ervey lteter by istlef, but the wrod as a wlohe. Azanmig huh? yaeh and I awlyas tghuhot slpeling was ipmorantt!

This is weird, but interesting!

Naken.

Nu har jag precis lämnat ifrån mig min dator till DD vid medborgarplatsen. De ska byta ut tangenbordet då E inte fungerar och jag känner mig nu totalt naken. Som att gå hemifrån utan mobilen eller plånboken. Har ju lämnat ifrån min bebis och den ska vara ensam där i två hela dagar. Hur ska Vi överleva så länge ifrån varandra. Uppmärksammade dock en rolig sak på tvärbanan när jag var på väg tillbaka till jobbet. Beteendet hos en man som inte har giltigt färdbevis och nervöst ser på hur konduktören närmar sig. Hela hans uppenbarelse visade på hur dåligt han måde och han tryckte stressat upprepade gånger på dörrknappen, kramade handtaget på sin datorväska hårt och såg längtande mot den närmande hållplatsen. Har aldrig sett någon försvinna så fort som han gjorde när dörrarna öppnades, men han kom undan. Han hade verkligen ångest på gränsen till panik där ett tag. Roligt var det. Iallafall för mig.

Support?!

Har pratat med två oilka datasupport idag och inte kommit någonstans. Väntar på att en tredje support ska ringa och en fjärde får jag inte tag på. Finns det någon support för att hantera support? Varför kan inte en bara kunna allt.

Problemet kvarstår.

I fredags gick det åt helvete på jobbet och det slutade med att jag bara släppte allt och gick hem. Jag orkar inte med det här just nu, jag tar det på måndag, sa jag och åkte skolan och såg på Victor Sjöströms Körlkaren istället. Nu är det måndag och problemet kvarstår. Hade hoppats att det skulle försvinnit under helgens gång men inte då. Så nu sitter jag här, kommer inte in i programmet jag ska jobba med, kan inte få hjälp av supporten innan nätverket fungerar och datakillen är försenad. Sen har jag insett att det är något fel på min egen dator. Min nya fina Mac vill inte skriva alla bokstäver som den ska. Kan skriva en hel text och sen inse att det inte kommit med ett enda E någonstans och att det fattats ett A eller ett Y på vissa ställen. Jävligt irriterande. Nu måste jag då köpa en ny extern hårddisk (som inte kommer förens om en vecka) för att kunna lägga över allt innehåll från datorn och sen ringa Mac-supporten. De kommer förmodligen ta datorn ifrån mig och jag kommer behöva installera om alla program som jag snott från olika håll. Kan man få en bättre start på dagen?!

Något har lossnat.

Har haft manusbearbetning i skolan hela helgen och det första som hände när jag kom ditt var att jag blev utskälld efter noter av min lärare som var på en aning dåligt humör. Förra helgen hade vi också manus med samma lärare, då mer inriktat på dramaturgi och fick en läxa till den här helgen. Vi skulle göra en rumsbeskrivning utan levande varelser och ett möte med dialog. Då jag jobbar 8-17 och samtidigt har haft lektioner varje dag den här veckan så har det inte funnit någon tid för mig att genomföra de övningar vi fick. Jag är en människa som konstigt nog behöver sömn. Trots vetskapen om att jag faktiskt inte haft möjlighet att genomför uppgiften fast jag velat så fick jag dåligt samvete, jag är alltid noga med deadlines och lämnar alltid in saker varesig de är bra eller ej så kände mig lite nedslagen då jag gick till skolan utan några papper. Jag bestämde mig för att krypa till korset direkt och förklara den rådande situationen för min lärare i tron om att hon skulle förså. Det gjorde hon inte. Hon var nog lite irriterad redan innan jag kom och fullständigt exploderade inför mina ögon. Hon framförde att hon var trött på alla dessa ursäkter och bortförklaringar och menade på att vi var totalt korkade. All denna frustration hamnade rakt på mig och jag var tvungen att gå därifrån för att inte börja gråta. Jag vet att jag gör mitt bästa och kämpar till tusen för att få det att gå ihop och kände mig väldigt orättvist behandlad men orkade inte käfta emot just då. Det konstiga är att nu känns det som om något inom mig lossnat. All denna idétorka jag lidigt av under en längre tid bara förvann och idéerna flödar. Det känns fantastiskt på något sätt och nu vet jag inte om jag inte om jag ska vara arg på min lärare eller om jag ska tacka henne.

Osynlig gäst.

Det sägs att Per pappa har bott hos oss över natten, jag har bara inte träffat honom. Eller det är klart jag har då vi bara har två rum och kök och jag skymtade honom i mörkret i vardagsrummet när han sov. Han hade gått och lagt sig när jag kom hem igår vilket inte så konstig med tanke på vad klockan var och han hade inte vaknat när jag gick till jobbet i morse, nu idag åker han hem igen. Trist. Vilket stört liv jag har. Ingen ordning på någonting.

Ren lathet.

Alla kommenterar på att jag är fin i håret idag. Tycker själv att jag ser ut som ett troll. Det är väldigt trevligt men enda anledningen till att jag ser ut som jag gör idag är att jag prioriterade bort att tvätta håret imorse mot att få 10 minuter mera sömn och vidareutvecklade gårdagens frisyr. Jag hade flätor. Man kan oftast se på mig hur mycket sömn jag fått genom att studera hur jag ser ut och vad jag har på mig. Det gäller att prioritera på morgonen vilket oftast leder till frukost på tvärbanan.

Det här håller inte.

Nej, det här håller inte, jag kan inte ha det så här. Jag kan inte jobba 30 timmar i veckan och samtidigt gå i skolan drygt 4 timmar varje kväll plus 16 på helgen. Det är inte det att jag inte orkar utan att jag på grund av att jag jobbar som jag gör försummar det som är viktigast. Skolan. Filmen. Min passion. Min dröm. Genom att jobba så mycket så hinner jag inte med något annat än de schemalagda timmar jag har i skolan och det finns ingen tid för att lösa uppgifter, träffa vänner, familj, skriva manus, komma på idéer, se film, analysera, kolla på människor eller läsa på om filmhistoria, alla de saker som jag brinner för och behöver. Det är film jag ska hålla på med, det är ett faktum och det får jag göra på skolan. Det ger mig energi och livskraft. När jag går därifrån så spelar det ingen roll hur trött jag är för elden inom mig får nytt liv varje kväll jag är där. Jag bli inspirerad av att vara där och jag kan inte leva utan det. Film är en del av mig. Oavsett form. Jag måste nog trappa ner och jobba mindre eller på ett annat sätt. Jag behöver inte en massa pengar. Iallafal inte mer än att jag klara mig. Jag behöver mera tid. Annars är allt till viss del bortkastat och jag kommer inte kunna fokusera på och utveckla det som är viktigt. Jag ska jobba med film. Jag lever för det här och jag ska lyckas. Ingen ska komma och säga att jag inte offrar min själ för mina drömmar. Jag ger mitt allt.

Spänd tystnad.

Är spänd tystnad alltid något som upplevs av båda parter eller kan man tolka en sådan situation på olika sätt? Kan en person sitta och känna att allt är bra och vara bekväm med att det inte sägs något och den andra bara tycker att tystanden är pinsam? Det är ju inte direkt något man pratar om och det är nog ett samtalsämne som kan skapa pinsam en tystnad om den inte fanns innan. Det är ungefär som elektricitet mellan människor, känns det för båda parter? Om jag blir påverkad av människor genom att bara snudda vi deras hud, känner han/hon det också eller är det bara inbillning?

Happy kannelbulledagen

I morse vaknade jag, snozade lite, klev in i duschen som jag brukar och när jag kom ut fanns det färdigt kaffe och kanellbulle i köket. Kan man få en bättre start på dagen!

Abstinensbesvär.

Även fast jag bokstavligt talat stressar ihjäl mig och inte har någon tid för mig själv nuförtiden så måste jag säga att jag har hamnat rätt. Trots att jag går upp vid 05.45, träffar Per max 10 min under samma tid som jag gör mig i ordning, är på jobbet strax innan åtta, jobbar till fem, åker till skolan och är där mellan 18.00 och ca 21.30 och sen är hemma runt 22.00 då jag ska hinna äta något, göra mig i ordning för natten och plocka fram kläder och saker inför kommande dag och sen måste sova minst åtta timmar för att orka med vilket om räknar man på det inte finns då jag inte är i säng före 23.00 och troligtvis inte somnar förens 23.30. Jag skulle helt enkelt behöva flera timmar på dynget och trots bristen på sömn så är det värt allt slit för jag älskar verkligen min skola och skulle kunna vara där dygnet runt om jag hade möjlighet. Den är visserligen inte perfekt men säg något som är. Idag har jag ingen skola och ska äntligen få nästan en hel kväll med Per, innan han börjar jobba vid 22.00. Trots detta måste jag säga att det finns en gnutta sorg i mitt hjärta över att jag inte ska få sitta i de mjuka stolarna i bion på Stockholms Filmskola ikväll. Jag har helt enkel lite abstinensbesvär trots att jag är där nästan varje kväll i veckan. Jag har hamnat rätt. Film är min passion och mitt bränsle. Det gör mig levande. Jag lever.

Oinbjudna hyresgäster.

I vintras, typ i januari 2007 drabbades vi av Pälsängrar i sovrummet. Pälsängrar är små larver som mer än gärna äter upp dina dyraste plagg och i brist på annat även ger sig på övriga kläder. Jag hittade dem främst bland mina trosor men även på botten av garderoberna och bakom sängen och fick till min stora förtvivlan höra att det inte är helt lätta att bli av med. Detta betydde att vi fick storstäda hela sovrummet, tvätta ALLA kläder i minst 60 grader, frysa ner det allt som inte gick att tvätta och sedan ta in Anticimex som kom och sprutade en massa gift längs lister och i garderober. Efter det fick vi inte städa på 8 veckor. Hela processen var sjukt jobbig och både fysiskt och psykiskt påfrestande för både mig och Per och vi var totalt slutkörda när det hela var över. Sen i somras hände det som inte fick hända. Vi hittade på nytt två stycken i sovrummet och ett par döda skalbaggar i garderoben. Då höll jag på att gå in i väggen och flyttade hem till Mamma. Vi fick fällor i från Anticimex för att se hur många det rörde sig om. Som tur var fångade vi inte en enda och vi kunde pusta ut. Förmodligen var det bara dem inte fler så vi gjorde bara en rejäl storstädning och fortsatte med vardagen. Nu har de återigen dykt upp. I köket den här gången och det är tyvärr inte bara en eller två utan typ 10 eller fler. Så nu måste vi göra om allting fast i köket. Tömma alla skåp, kontrollera allt i skafferiet, storstäda, tvätta eller skaka alla handdukar och lakan och ta in Anticimex igen. Jävla skit! Det är så sjukt äckligt att jag bara vill gå under jorden, stoppa huvudet i sanden och flytta utomlands. Jag har verkligen inte tid med det här. Är ju knappt hemma i 35 min om dagen i vaket tillstånd, så när ska jag göra allt detta?! Och vart ska vi göra av alla sakerna som står i skåpen? Har ni den minst aning om hur mycket vi har i skåpen så skulle ni förstå mitt problem. Inte betalar de jävlarna det någon hyra heller! Jag säger bara det att om ni ser några hemma oss er så ignorera inte problemet ihopp om att de ska försvinna av sig själv. Tro mig, det gör det inte!

Warning: Crazy person on the run.

Toalettdykare.

Då jag har en tendens att dricka mycket av både vatten och kaffe på dagarna så leder detta oundvikligen till ett flertal toalettbesök. Det verkar helt enkelt inte bättre än att det är just på toaletten som min inspiration till de flesta blogginlägg befinner sig och så även detta. Vid mitt senaste besök så gjorde jag som alla andra i den här världen, knäppte upp skräpet, drog ner byxorna och hukade mig för att sätta på på porslinstronen och uträtta mitt ärende. Jag göra allt i en och samma rörelse och innan jag hinner sätta mig helt hör jag ett plums. Det tar en millisekund att inse det fruktavsärda som faktiskt har hänt. Jag har har tappat något i toaletten. Min första tanke är att något ramlat ur fickan och jag vet att jag inte har något viktigt i fickorna idag utan bara snoddar och hårnålar så jag känner mig rätt lugn. Men jag upptäcker snart att det är inte något av ovanstående alternativ. Det är mitt guldarmband som knäppts upp ifarten och prickat toalettstolen i fallet och nu ligger och glänser på botten. ÄCKLIGT! I en sådan situation har man inte så mycket val utan måste helt enkelt ta upp det, varesig man vill eller inte. Så det gjorde jag. Sjukt äckligt. Har nu i efterhand, av förklarliga själ använt halva tvålpumpen. Det var tur att jag inte hunnit göra det jag var där för.

Går över till Expressen...

Jag tror jag ska gå över till andra sidan. Jag är irriterad. Kommer oftast inte in på Aftonbladets hemsida när jag vill och om jag gör det så ser inte layouten ut som den ska och sidan är totalt slö. Jag har alltid valt Aftonbladet före Expressen men nu börjar jag tröttna på allt strul. Om man överhuvudtaget kommer in på aftonbladet så måste man vara en så kallad PLUS-medlem för att kunna läsa en del artiklar. Speciellt på modesidorna som jag är en flitigt besökare av, eller var. Nu mera kan man som icke plussare bara läsas påannonsen till artiklarna och det är totalt värdelöst. Sen har ju Alex Schulman lagt av med sin blogg vilket är sorgligt, men jag förstår honom. Expressen, här kommer jag.

Oemotståndlig.

Det är ett faktum, jag är oemotståndlig. En riktig hjärtekrossare. När jag var på väg till Filmhuset igår så träffade jag en man från Jamaica på T-cetralen som först frågade mig på knackig engelska vart tåget till Farsta gick och sedan upphöjde mig till skyarna som världens vackraste kvinna. Samtalet på mycket dålig engelska löd ungefär såhär:

Han: Exuse me, were is the train to Farstta?
Jag: It´s this one but the next (Jag pekar på spåret där tåget till Skarpnäck står).
Han: Aha ,thanks. Are you from sweden.
Jag: Yes I am. (Jag menar syns inte det, kolla håret).
Han: I´m not, but I shink you can se this. (Det var ganska uppenbart då han var mörkhyad och inte pratade svenska.
Jag: I can see that. (Och så log jag lite.)

Han berättade sen att han var från Jamaica och att han var i Sverige för att han ville bo och jobba här så nu sökte han jobb. Jag önskar honom lycka till i den här stan. Samtalet fortsätter och han tar min hand, håller den lite för länge och presenterar sig. Jag har ingen aning om vad han sa att han hette.

Han: I wold like to see you som more, if that is ok... (Han ser hoppfull ut)
Jag: I don´t think that´s a good idea, I have a boyfriend that I live with and I´m very happy whith that.
Han: Ohh.. (Han gör en gest mot hjärtat) You just put a knife in my heart. You´re the most beautiful woman and you have a fine heart. He´s a lucky man.
Jag: Yes I know.

Hans tåg kommer och han tar min hand för tredje gången och ser beundrande på mig och berättar att det varit en ära att fått träffa en sådan underbar person som mig. Sen kliver han på tåget, vinkar drömmande och försvinner. Jag pustar ut och kliver på mitt tåg och fortsätter med mitt liv.

Pensionärsvarning.

Ja, jag har ont idag, jätte ont. Känner mig halvt förlamad i nedre delen av kroppen och minsta rörelse är smärtsam. Jag stånkar och gnäller precis som vilken pensionär som helst. Trots att jag vet att det är självförvållat. Fick nyss förfrågan om jag ville följa med på promenad på lunchen men jag tror jag hoppar den. Har även skavsår och huvudvärk till följd av för dåligt vattendrickande. Sängen känns väldigt lockade men den är långt bort och på det stora hela hade jag nog varit lite besviken om jag inte haft lite ont. Jag gjorde ju mitt livs prestation igår och det ska ju kännas. Är grymt stolt över mig själv om jag ska vara ärlig.