Pratar först...

Jag borde bara vara tyst. Jag pratar alldeles för mycket och oftast hela tiden. Har en tendens att berätta allt för alla. Behöver inte ens vara viktigt men ut kommer det. Snacka om att jag pratar först och tänker sen. Hela tiden. Ofta berättar jag mer än vad jag själv vill och ångrar mig bittert i efterhand. Jag har inga hemligheter. Ingenting som bara är mitt. Jag är hopplös. Har nog fått det av mormor utan tvekan. Hon klarar inte av tystnad och upprepar hellre saker två gånger än låter det vara totalt tyst. Personligen har jag nog fått för mig att jag inte finns om jag inte pratar. Jag måste lära mig att hålla tyst.