Oemotståndlig.

Det är ett faktum, jag är oemotståndlig. En riktig hjärtekrossare. När jag var på väg till Filmhuset igår så träffade jag en man från Jamaica på T-cetralen som först frågade mig på knackig engelska vart tåget till Farsta gick och sedan upphöjde mig till skyarna som världens vackraste kvinna. Samtalet på mycket dålig engelska löd ungefär såhär:

Han: Exuse me, were is the train to Farstta?
Jag: It´s this one but the next (Jag pekar på spåret där tåget till Skarpnäck står).
Han: Aha ,thanks. Are you from sweden.
Jag: Yes I am. (Jag menar syns inte det, kolla håret).
Han: I´m not, but I shink you can se this. (Det var ganska uppenbart då han var mörkhyad och inte pratade svenska.
Jag: I can see that. (Och så log jag lite.)

Han berättade sen att han var från Jamaica och att han var i Sverige för att han ville bo och jobba här så nu sökte han jobb. Jag önskar honom lycka till i den här stan. Samtalet fortsätter och han tar min hand, håller den lite för länge och presenterar sig. Jag har ingen aning om vad han sa att han hette.

Han: I wold like to see you som more, if that is ok... (Han ser hoppfull ut)
Jag: I don´t think that´s a good idea, I have a boyfriend that I live with and I´m very happy whith that.
Han: Ohh.. (Han gör en gest mot hjärtat) You just put a knife in my heart. You´re the most beautiful woman and you have a fine heart. He´s a lucky man.
Jag: Yes I know.

Hans tåg kommer och han tar min hand för tredje gången och ser beundrande på mig och berättar att det varit en ära att fått träffa en sådan underbar person som mig. Sen kliver han på tåget, vinkar drömmande och försvinner. Jag pustar ut och kliver på mitt tåg och fortsätter med mitt liv.