Styr kosan norrut

Nu drar jag till Sollerön över jul och till Sälen över nyår. Hej då Stockholm!

Inkräktarna har anlänt

Ja, nu är det här. Det står där som en finne i arslet och hånler åt mig. Efter över ett halvårs oväsende, bestående leråkrar, minskad (läs:obefintlig) mottagning på mobilen och ett helt gäng med gubbsjuka byggarbetare så är det här. Våra nya grannar. Dom ser rakt in till oss och vi ser ännu bättre in till dom. Jätte trevligt. Verkligen! No more kliva ut ur duschen utan handduk.

Carolina....

Hon känner sig lätt irriterad över att de lägger in så jävla mycket reklam i filmerna på tv.

Lugnet före stormen

Efter en vecka i sängen så har jag nu proppat i mig en hel karta alvedon, en flaska Kan-jang, ört-te och brustabletter till all förbannelse samt laddat med nässpray och näsdukar för att sen vara tillbaka på jobbet. Det känns fördjävligt att först vara borta ca 3 månader och sen när man väl kommer tillbaka lägga sig sjuk det första man gör men man är ju inte mer än mänsklig tyvärr. Nu ska jag se till att överleva en dag i julklappsrusningen. I butikens dagbok står det: Lycka till! och än så länge har jag inte sett röken av min jobbarkompis. Det som inte dödar härdar som man så fint säger.

Dvd-omslag: Vit som snö

Nu börjar projektet närma sig sitt slut.

Woman down

Idag kommer jag inte ur sängen... Jävla förkylning! Kan inte prata (då det gör så ont i halsen) och ännu mindre röra på mig. ?#%&"#?!

Det gick i kras

Om inte allting var miserabelt nog med förkylning och gråväder en vecka innan jul så väljer jag att gå och slå sönder en lampa för 650 spänn så där 20 minuter innan dagens slut bara för att krydda tillvaron lite extra. Det går bra för mig. Eller inte...

Miserabel och paracetamolhög

Trots knarklagning i form av värktabletter och dyl från nära och kära (Tack Josefin, Joakim och Kajsa!) så går det bara utför med den här jäkla förkylningen idag. Vid det här laget kan jag knappt prata och även de yngsta av kunder säger VA? så fort jag öppnar munnen och ska svara på en fråga. Det går inte att höra vad jag säger och mina försök att kväva hostattackerna gör bara situationen värre samtidigt som jag tror att feber börjar smyga sig på mellan paracetamol-intagen. Det går utför. Jag kommer nog att dö av det här. Tur att det är mycket folk i butiken (läs: som jag kan smitta inför julhelgerna) så att tiden går fort och jag slipper vara miserabel helt ensam.

Sjuksyster

Min älskade syster var nyss inne och gav mig en Panodil. Hon måste ha läst mina sjuka tankar.

Dagissyndrom

Om det var någon som inte var beredd på att börja jobba igen så var det mitt immunförsvar. Det sa nog upp sig igår. När jag vaknade i morse kändes det som om någon slagit en klubba i huvudet på mig och sen backat över mig med en ångvält eller liknande. Allt gör ont och lämpligt nog betyder detta att jag har dragit på mig en förkylning. Ont i halsen, snuva, hosta, huvudvärk och frussen som aldrig förr. Typiskt dagissyndrom. Med andra ord: Man bli sjuk i stort sett samma dag som man kommer tillbaka efter att ha varit borta ett par månader. Väldigt olämpligt. Väldigt olägligt. Väldigt hopplöst! Men jag är på jobbet och jag fortsätter att le och ser glad ut. Det vill säga tills att jag inte tar mig ur sängen. Jag har som vanligt inte tid att vara sjuk.

Man bara ler och ser glad ut

När en kund kommer in i butiken, bestämmer sig för att köpa en specifik vara med obegriplig form på och lämnar fram den på disken för inslagning så försvinner en del av min livlust. Man kan ju säga att det finns lättare och svårare paket att slå in i denna värld och detta var ett i den senare kategorin. Jag tycker visserligen om att slå in julklappar men den här tog verkligen priset. Men jag log helt snällt och bet mig i tungan medans jag envist pillade med trehundrafemtio tejpbitar på händerna, ett papper på tre meter och ett snöre i munnen samtidigt som hon betraktade mig noggrant och skeptiskt. När jag väl var klar och personligen rätt stolt över mig själv så gav hon mig bara en missnöjd blick och en djup suck. Det får väl duga då, sa hon och tog kassen och gick. Halvägs ut ur butiken fick hon syn på någon nytt. Hon plockade upp den, granskade den och kom tillbaka till kassan. Jag har ändrat mig, meddelade hon... jag vill ha den här istället. Som present. Det var i denna sekund jag höll på att explodera. Så vad gjorde jag? Jo, jag log, såg glad ut och slog på nytt in hennes jävla pryl nr 2 och packade upp det gamla jag nyss slagit in. Jag borde få Nobelpris i behärskning.

Allt är som vanligt nu...eller?

Efter flera veckors intensivt filmarbete och ett flertal fantastiska dagar, kvällar, nätter och tidiga mornar så är jag nu tillbaka på mitt vanliga dödliga arbete på Hildurs Hem i Vällingby. Det arbete där jag faktiskt tjänar pengar istället för att göra av med dem. Här är allt som vanligt kan man säga, det vill säga på gott och ont kanske. På ett sätt känns det skönt att få komma tillbaka till denna plats där det lite känns som om tiden har stannat, men samtidigt får det mig bara att ännu mera längta bort till det jag faktiskt ska göra här i livet. Jag längtar efter filmen. Jag må precis ha avslutat mitt senaste projekt och borde uppskatta att stå i en butik på fasta tider och bestämda rutiner men jag längtar redan tillbaka till det som jag kallar livet. Som detta inlägg kanske antyder så är det med andra ord dock inte alls som vanligt. Omgivningen kanske är densamma men jag är det inte. Jag har förändrats. Mitt perspektiv på saker och ting har förändrats och min längtan efter världen har blivit starkare. Jag behöver mer än det här. Även fast det är skönt att ha få landat en sekund.

Överlevt julhandeln

Jag har överlevt årets julhandel med nöd och näppe. Jag var inte direkt ensam inne i stan men jag tror i alla fall att jag är klar nu.

Och har även införskaffat mig en säkerhetslina in i nästa år.

Jag älskar att köpa ny almanacka! Jag kan inte leva utan almanacka.

Julklappsjakten

I morgon är det slut på det roliga och jag ska börja jobba igen på Hildurs hem. 86 timmar på 9 dagar. Sen är det jul. Detta betyder att jag under de närmaste 9 dagarna inte kommer att ha något liv och ännu mindre tid för att köpa några julklappar (det är det man får för att man ägnar sig 100 % åt sin skola under dygnets alla 24 timmar i flera månader) och därför måste detta göras idag. I vanliga fall är detta en av höjdpunkterna på året men just nu känns det bara tungt. Jag älskar att ge bort saker och jag älskar julen men jag är inte helt förtjust i stressen som det hela medför. Bring on the christmas-spirit!

Vit som Snö

Det här är kanske inte det optimala sättet att se den på (då jag inte riktigt får till det med formatet, kvalitén och annat som jag vill) men jag har ju lovat så ni får ha överseende med det så länge. Hur som helst. Här är den i alla fall. Min slutfilm på Stockholms Filmskola 2008: Vit som snö.

Livet är ingen film

Livet är ingen film och att göra film är ingen tävling. Dessa två saker var något som jag tog till mig när det sas under gårdagskvällen avslutningsfest på Stockholms Filmskola. En overklig kväll som jag ville behålla för evigt men som tog slut runt sextiden imorse. Nu är det slut och verkligheten knackar på dörren. Jag har fått mitt utbildningsbevis och nu ska jag ta tag i det som jag kallar någonslags kallar en plan för framtiden. Nu ska jag stå på mina ena två ben och bli den jag vill vara och till viss del är men idag är jag lite mitt emellan. Idag känner jag mig lite skakig. Idag är jag lite välförtjänt bakis.

Jag hörde mitt namn

Först hör jag att det pratas om mig i ett annat rum. Sen blir jag tillfrågad om jag inte ska gifta mig snart... jag har ju tydligen åldern inne?! Jag fattar ingenting. Jag undrar vad de egentligen pratades om i det där andra rummet. Har jag missat nått?

Att äta använda bindor?!

Som alla andra vanliga dödliga människor befann jag mig i Stockholms lokaltrafik i morse. Jag jobbar lite extra hos min mamma idag och sorterar alla de papper som annars har en tendens att staplas på hög. Jag begav mig därför ut i morgonkylan och med en Pressbyrån-kaffe i handen och ställde jag mig snällt i kön till buss 177 mot Mörby Centrum när klockan slog lite efter åtta. På bussen satt de två fjortisar och hade livliga diskussioner om allt mellan himmel och jord. De gick inte att inte lyssna på vad de sa då de skrek över halva bussen och i och med detta generade mer än en gammal dam. De satt bland annat och pratade om att bindor var äckligt att använda. Och att det var ännu äckligare att äta dem?! Jag trodde att jag hörde fel men tyvärr så var detta inte fallet. De pratade om att äta använda bindor?! Sjukt äckligt. Vem tänker ens i dessa banor undrar jag? Det var i alla fall med detta samtal som jag och många andra började sin dag. How are U doing?

Bra känslor är korta

När de bästa av känslor infinner sig i ens kropp kommer de sämsta alltid krypandes och förstör. Varför kan jag inte bara få njuta av stunden och andas in den fria luften? Varför låter jag andra upprepade gånger sätta mig på plats? En plats jag inte förtjänar att sitta på.

Mentalt uttmattad

Idag är det dagen efter den dag som jag jobbat fram emot under det senaste halvåret. Den dag som hela mitt liv kretsat omkring oavsett vad jag utsatt mig för. Det är dagen efter att vår lilla film haft premiär inför 300 personer på Filmhuset. Jag är mentalt utmattad och sekunderna innan filmen gick igång så skakade jag som ett asplöv. Jag var så sjukt nervös att jag knappt kunde sitta still och mitt hjärta slog så hårt att jag trodde det skulle hoppa ur bröstkorgen. Men jag överlevde. Nu ska det göras DVD-er och pillas med pappersarbete men snart är det här projektet över. Det kommer att bli tomt. Filmen fick för övrigt jätte bra kritik och det känns fantastiskt att äntligen ha fått visa den. Jag jobbar på att lägga upp den här för er att se men det är fortfarande lite pyssel kvar. Håll ut! Snart ska även ni få se filmen som vi så fint döpt till "Vit som snö". Jag måste säga att jag är rätt stolt över oss. Bra jobbat!

Gårdagens premiärfrisyr som min kära syster knoppade ihop.

Filmpremiär

Ikväll klockan 19.00 börjar visningen av Stockholms Filmskolas skörd hösten 2008. Det ska visas en hel rad av kortfilmer under kvällen och en av dem är vår. Jag har köpt nya skor.

The make-up artist

Igår hjälpte jag min klasskompis med att sminka på en musikvideoinspelning ute i Täby (en musikvideo åt ett rockband som jag tyvärr inte minns namnet på). Det var sjukt kul och ganska komisk med tanke på de övriga sminkningar han sett mig göra och kunde referera till innan han bad mig göra detta var de jag gjorde på Mamma och Anders förra månaden. Men trots detta måste jag säga att jag blev väldigt glad när han frågade. Det kändes dock konstigt att vara en av de som fick sitta och vänta under tiden alla andra jobbade på set. Inte bära något, inte rigga något, inte fixat något. Man kände sig rätt slapp och onyttig under dagens gång men det var rätt skönt att för en gång skull inte ha en massa ansvar utan bara kunna koncentrera sig på en sak. Jag var där för att sminka skådespelarna och det var det jag gjorde samtidigt som jag fick träffa en massa trevliga människor. Det var en väldigt trevlig dag och det var sjukt kul att jag fick vara med (även fast skönhetssminkningar inte är min direkta speciallitet).

Mina offer: Susse och Uffe

Filmen är färdig!

Klockan är 17.08 och för en minut sedan lämnade jag ifrån mig hårddisk och film till kontoret. Nu har jag släppt kontrollen. Ahhh! Det känns så sjukt konstigt. Det värker i hela bröstet. Herregud! Filmen är färdig! Nu ska jag sova i 3 månader.

In the last minute...

Igår mellan 18.00-04.00 hände det drastiska saker med våran lilla film. Jag och hjälten Andreas i min klass satt under småtimmarna och färgkorrigerade om hela filmen samt klippte om ett par bilder i slutscenen. Helt galet. Det bara kom och kreativiteten flödade. Jag vet inte om det var de klokaste besluten någonsin som togs vid denna sena timme med på tok för lite sömn i kroppen men jag tittar på dem igen idag och jag älskar det fortfarande. Betyder detta att det faktiskt är bra eller är det bristen på sömn som spelar in? Jag vet inte. Jag får helt enkelt försöka lita på magkänslan just nu då besluten i det är skedet enbart ligger i mina händer.... I´ve got the power.

Efter 3 timmars sömn.

Jag lämnade skolan klockan 4 imorse efter att ha jobbat 16 timmar i sträck med filmen och jag hann ändå inte få den klar. Så nu, med drygt 3 timmar sömn i kroppen bloggar jag live från tunnelbanan där jag nu sitter och är på väg tillbaks för att avsluta mitt projekt. Jag är så trött att det gör ont att andas men nu är målet nära. Nu ska jag avsluta det här, sätta liv i filmen och skicka ut den i världen för att stå på sina egna vingliga ben. Den älskade lilla filmen om David, hans morfar och jakten på döden är vid den här tiden imorn så klar som den någonsin kommer att kunna bli innan dess första visningen någonsin. På måndag gäller det. På måndag möter David världen.

Idag!

Idag (om allt går väl) så blir filmen klar. Jag ska bara ignorera huvudvärken, febern och halsontet och palla mig till skolan först. Nu gäller det, sista rycket.

Äntligen!

Äntligen har de fått ordning på allt trassel (som självklart uppstår när man jobbar mot en deadline och ska premiära på en specifik dag) och NU har de slagit upp portarna!

www.tramsit.se

Tabbe

Jag har precis kallat en (för min framtid) rätt viktig person för fel tilltalsnamn. Jag trodde att personens efternamn var hans förnamn och tilltalade honom därför som en hon. Fan! Förlåt mig!

Marknadsföring

I have a vision2frame och nästa år ska jag bli någonting stort. Och med det menar jag inte att jag ska gå upp i vikt. Jag ska sätta snurr på livet och jag kan gå hur långt som helst.