Slaskad på på tunnelbanan

Det är måndag morgon och jag precis som resten av Sveriges befolkning har en viss startsträcka för att bli en något normal människa. Min är säkert 4 timmar och börjar när jag kliver upp ur sängen och avslutas någon gång vid lunch. Under den här tiden är jag varken speciellt trevlig och eller social. Jag har mina rutiner och dagen bli så mycket bättre om de inte bryts. Jag går upp, duschar, klär på mig, sminkar mig, tar med mig en macka som jag äter på tunnelbanan medans jag läser tidningen och jag tar mig sedan vidare och in på jobbet. I morse stördes denna rutin av en 16-årig pojke som envisades med att prata med mig mig på enormt dålig svenska medan jag satt djupt försjunken i min PUNKTSE. Jag är som sagt inte speciellt pratglad på morgonen men jag är inte heller en sådan som ignorerar människor eller är otrevlig. Jag hade satt på längst bak i den, så när som på den 16-åriga pojken, tomma vagnen och läste som vanligt min tidning. Pojken satt en bit bort och gjorde en ansatts till att gå av vid Brommaplan. Väl framme ställer han sig bara i dörröppningen, vänder sig målinriktat mot mig och frågar på knappt tydbar svenska om det här tåget går till Hässelby strand och jag svarade att det gör det. Sen dyker jag snabbt ner i min tidning på nytt och killen står kvar och dörrarna stängs. Han börjar sen närma sig mig och innan jag vet ordet av så sitter han snett framför mig i den annars folktomma vagnen. Han ler obehagligt och jag tar instinktivt ett hårt tag om min datorväska. Det går några sekunder och när jag återigen tittar upp på honom över tidningskanten så sitter han fortfarande och ler rakt emot mig. Jag hinner knappt tänka tanken om att jag önskar att han inte ska börja prata med mig då han öppnar munnen. 15? frågar han och ser uppmanade på mig och jag inser att det här kommer bli en lång resa. Jag förklara att jag inte är 15 utan 23 och dyker ner i tidningen igen. Det tar inte många sekunder innan han är på G igen. Han frågar mig om vad jag heter, vart jag bor och vill framför allt veta om jag är gift. Jag försöker vara trevlig och svara på hans frågor men han förstår knappt ett ord av vad jag säger, och så där håller vi på. Tills vi kommer fram till Blackeberg där han tidigare deklarerat han han bor och han påvisar att han ska gå av. Det är där det händer. Han böjer sig fram och läger handen på mitt lår och jag förstår till slut att han vill ta min hand. För att bli av med honom så fort som möjligt så räcker jag honom min hand för att säga adjö. Han tar den och drar till sig mig in en ansatts att kyssa mig på munnen. Jag lyckas vända bort huvudet i sista sekund och får istället en stor slemmig puss på kinden. Jag släpper snabbt hans hand och han ler mot mig. Han går bort ett par steg mot dörren men vänder snabbt och försöker kyssa mig på nytt. Jag skjuter irriterat bort honom från mig, ger honom en arg blick och säger att det inte kommer att hända. Han går äntligen av tåget och dörrarna stängs bakom honom. Jag pustar ut. Jag borde egentligen ha lappat till honom, men det hade varit som att slå en utvecklingsstörd. Han verkade inte helt frisk i huvudet. Oavsett så känner jag mig totalt antastad och oerhört äcklad. Vad fan hände egentligen?! Så gör man bara inte! Nu är den här dan rubbad.