Som Bergman brukar säga

Vi sitter båda i en illgrön sliten liten soffa i ett hörn av den ljusa tvåan. Inredningen är sparsam och ett liv i fotografier pryder bokhyllor och byråar. Vi befinner oss i en lägenhet på Östermalm och klockan är 11 på förmiddagen. Mitt emellan oss sitter en gammal kvinna som ingen av oss egentligen känner. Kvinna är 88 år gammal och har levt nästan fyra gånger så länge som jag. Hon har kunskap och erfarenheter som jag knappt kan drömma om. I sina vackra gamla händer har hon en bunt papper, det är vårt manus. Vi håller andan och vågar knappt titta på varandra medan hon tar sig igenom de 10 sidorna. Vi väntar med spänning. Kvinna slår ihop manuset och lyser upp. Hon tycker om det och hennes svar är: ja. Våra blickar möts och vi inser att vi nu kan bocka av ytterligare en karaktär på listan och vi är ett steg närmare vårt mål. Det är nu ett faktum: kvinnan som en gång agerat för Bergman och ska nu spela en av rollerna i vår lilla film. Känslan är surrealistisk. Det är inte varje dag man träffar någon som namndroppar herr Ingmar Bergman i en mening utan att blinka. Pusselbitarna faller på plats.

- Ja, så som Bergman brukar säga.