Ultraljudet

Idag åkte jag hemifrån vid samma tid som jag vanligtvis går upp. Anledningen till detta är att jag 8.45 äntligen hade tid för ultraljudet av min högra häl och hälsena. Jag stressade som en galning för att komma i tid och körde som en rallyförare genom vattenpölarna för att till slut få sitta i ett tomt väntrum i 20 minuter efter uttalad tid. Det är nu över två veckor sedan jag sökte mig till vårdcentralen för min åkomma och fick då veta att röntgenavdelningen i Vällingby hade fullt upp och var underbemannade. Jag kan dock inte påstå att det var någon direkt rusningen denna morgon men man vet ju aldrig vad om sker bakom lykta dörrar. Hur som helst så fick jag veta att hälsenan inte är skadad men att jag är både svullen och har vattensamlingar runt omkring den och därför ska tillbaka till min vanliga läkare med beskedet om att "det här med ortopediska skador kan ta tid". Kul? Not! Jag kan ju inte påstå att det här jäkla stormvädret och mina öppna skor utan bakstycke går så bra ihop. Det kippar om skorna och jag blir blött om tårna.

I väntans tider

Jag sitter i en stekhet bil på Arlandas ankomstparkering och väntar på ett plan från Grekland. På planet hoppas jag att min mamma, Anders, Anders och min gudmor sitter för det är dem jag är här för att hämta. Det är varmt, jag är hungrig, jag saknar min sambo (som är på Gotland), jag saknar min Nisse och jag har förbannat ont i min inflammerade häl. Förutom det är det här en fantastisk dag och det är så obeskrivligt skönt att få vara ledig. Tyvärr börjar allvaret på tisdag igen. Men det tänkter jag förtränga en smula.

Akilleshälen

Efter att ha gått med en väldigt ond häl i flera månader tid släpade jag mitt lilla arsle till doktorn i fredags. Jag tyckte att det var på tiden då situationen blivit så illa att jag inte längre kan ha skor med varken bakstycke eller rem av något slag på mig utan att smärtan tvingar mig till tårar. Det visade sig att jag har en inflammation i hälen/hälsenan och det finns risk för att det bildats kärltillväxt bakom hälsenan. Om det är så så måste jag operera och därför ska jag på ultraljud den 5 augusti. Tills dess får jag knapra Diklofenak (ani-inflammatoriskt) i 10 dagar och endast gå i öppna skor och frysa om fötterna. Ja, jag tycker synd om mig själv. Jag har förbannat ont.

Dit men inte hem

Jag tog mig till skolan men väl där svullnade min fot upp och det blev helt plötsligt omöjligt att ens stödja på den. Att ta sig till tunnelbanan och hem igen för egen maskin var helt uteslutet så mamma fick rycka in och hämta mig. Nu ligger jag i soffan med foten i högläge. Den värker och svär, trots att jag proppat i mig två alvedon och sagt snälla saker till den. Den är inte glad. Att det är samma fot som jag har min inflammerade häl på gör inte saken bättre och jag ligger nu och funderar på att byta ut den. Vart hittar man mänskliga reservdelar?

A decent day gone bad.

Min häl värker som utav bara helvete, mitt huvud gör ont, jag är alldeles dimmig, jag mår illa, mina tänder gör ont så fort jag stoppar nått i mun, butikssystemet på jobbet har lagt av och supporten tycker att jag är en idiot (han har inte sagt det rakt ut men han låter så), det är 2 1/2 timme kvar innan jag får gå hem och en kvinna i 60-års åldern kallade mig nyss för "tanten i kassan". Livet är underbart!

Mission Imposssible: Läkarkontakt

Jag kom i säng strax efter 3 inatt och nu 5 timmar senare är jag uppe och skuttar (läs: går omkring som en zombie). Anledningen till detta är att jag återigen gör ett (för hundrasjuttionfemte gången) försök att få tag i min läkare på hans (alldeles för tidigt i ottan) telefon tider. Jag har med andra ord ställt klockan och släpat arslet hur sängen bara för att få tag i den jäkla karlen på Brommaplans vårdcentral som aldrig någonsin behagar svara när jag ringer. Min häl har gjort ont i snart ett år nu och i januari var jag återigen där på besök. Jag fick medicinsk behandling och blev ordinerad att ringa två veckor senare. Detta var i januari och jag har fortfarande inte fått tag på honom. Varje gång jag har möjlighet att ringa så lyckas han vara borta eller så fylls hans telefonkö så fort att man knappt hinner blinka. Det är med andra ord svårare att få tag i den här människan än det är att få biljetter till en Madonna-konsert eller nått. Det här börjar bli löjligt och mitt tålamod tryter det fortaste. Varför ska alla telefontider ligga så förbannat tidigt på morgonen? Jag har ett liv och vill inte tillbringa detta med att prata åkommor med läkaren på tunnelbanan!

Dagens fångst

Allt detta för en lite häl. Ja, inflammationen vill tydligen inte ge sig och jag blir nu proppad med medikamenter. Jag har tydligen en typisk idrotts skada (?!) vid hälsenan (hur nu det gick till) och får fortsätta käka antiinflammatoriskt i ytterligare 14 dagar och gå i tofflor när det regnar. Jag dansar la bamba för solgudarna.

Vi ringer upp dig 09.15

Ibland är man nog för slö för sitt eget bästa. Vid det här laget lär jag nog få amputera skiten. Ni som följt min blogg ett tag nu minns nog att jag i somras hade rätt mycket problem med min häl (Akilleshälen) och därför tvingades gå akut till doktorn (efter att jag redan då skjutit upp det någon månad för mycket). Det visade sig att hälen var inflammerad och vätskefylld och resultatet av det var att jag sen i ur och skur fick gå i flipp-flopps hela sommaren. Hur som helst så blev aldrig hälen riktigt bra trots behandling av diverse medikamenter och jag har nu länge insett att jag måste dit igen. Suck. Jag borde gått för flera månaders sen men nu har jag iallafall gjort slag i saken och ringt. Så nu sitter jag hemma i soffan och väntar på att bli uppringd. Tick tack, tick tack.

Mina regnstövlar

Det regnar igen och jag blir blöt om fötterna. Åh vad vi älskar svensk sommar! Det finns dock inte så mycket jag kan göra åt saken (varken åt regnet eller blöt-om-fötterna-problemet) med tanke på min stackars onda häl (det vill säga om jag inte vill gå omkring med ett par plastpåsar på fötterna). Det gäller helt enkelt bara att gilla läget och göra det bästa av situationen. Får man inte ha vanliga skor på fötterna så får man inte inte. Så det ni nu ser på bilden ovan är numera inte mina strand-flipflops utan mina regnstövlar. Haha, man får ta och se det från den ljusa sidan. Jag är glad att det inte är vinter.