I´m hurt. Jag halkade på blöta löv i en stentrappa på väg ner till tunnelbanan i mina höga skor och ramlade pladask i onsdags. Iförd mina fina outfit för kvällen satt jag där på trappan i de böta löven och inbillade mig själv och alla andra att jag var okej trots att min vänstra bakdel värkte och vristen var en smula vrickad. Jag förstår inte varför men det är helt enkelt pinsamt att ramla inför för andra och man reser sig och bortsar av sig samtidigt som man försöker övertyga sina vittnen om att man är okej (jag gjorde likadant den gången jag blev påkörd av en bil och sen fick hoppa på kryckor i en vecka). Det fanns inga fysiska bevis på att jag gjort mig illa men jag kände hur det brände under de fortfarande intakta strumpbyxorna och på bilden ovan ser ni min skada. Den må vara liten på jorden men den gör fortfarande ont. Varför ska man vara så stolt att man inte kan erkänna att man slagit sig? Hur mycket eller (som i det här fallet) lite det än är.
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar