Doften av det man älskar

När jag kom hem ikväll och klev in genom ytterdörren blev jag ståendes i hallen i flera minuter utan att ens röra mig. Jag låste dörren bakom mig men tog inte av mig jackan och jag ställde inte ned väskan utan stod bara där och bara andades. Jag låtsades som om tiden stannat. Jag slöt ögonen och tog ett djupt andetag. Ett djup andetag av att bara vara hemma. Hemma i den lägenhet jag älskar och tillbringat de senaste 3 åren av mitt liv i. Jag älskar den doften. Doften av hemma. När man vant sig vid en plats känner man inte längre dens dofter och men ser inte de spår som människor lämnat efter sig. Man reflekterar inte ens över att de en gång funnits. Men ibland, när man minst anar det, så kommer de tillbaka. Dofterna. Dofterna som fyller dig till brädden och återskapar de minnen det för med sig. De dofter som man älskar och nästan aldrig tänker på men som sätter djupa spår i själen och hjärtat. Jag älskar doften av att vara hemma. Doften av mitt hem. Doften av mitt och Pers hem. Det som är vårat. Jag älskar även doften av Per. Jag kan ibland komma på mig själv med att bara krama om hans kuddar innan jag somnar eller helt enkelt bara gå lite för långt in i hans garderob när jag viker in hans kläder, bara för att få känna just den doften. Den doft som skänker mig så mycket lycka och glädje. Doften av Per, av oss tillsammans. Den doft som nu fyller hela vår lägenhet. Jag sörjer varje gång den försvinner och faller i glömska men jag njuter av varje stund den är närvarande. Jag njuter just nu. Det är då man kan stå i en hall klockan 22.00 på kvällen och som ett fån bara stirra ut i tomma intet och njuta av den rådande stunden. Stunden då man fylls av det man älskar.