Livet är som att plocka svamp

Att leva är ibland som att plocka kantareller med för stora stövlar på fötterna och på tok för lite vett i skallen. Man kan snubbla omkring i timmar utan varken täckning på mobilen eller speciellt varma kläder på kroppen bara för att i slutänden komma hem med ett enstaka barr i håret, ett på tok för dåligt humör och väldigt kalla fötter. Man hasar sig runt ibland luriga flugsvampar, gamla kottar, hungriga mygg och enorma mängder gulnade löv utan att ens komma i närheten av annat än ett enstaka surt lingon och halvmogna blåbär. Så varför gör man det? Jo, man gör det bara för att man vet att i samma stund som man egentligen vänt på klacken, gett upp hela skiten och ställt in siktet på misslyckande kan ha turen (eller skickligheten) att hitta den endaste lilla svamp av rätt sort som gör det hela värt allt ont. Det är denna korta stund av lycka som detta lilla tingest skapar som ger en ny gnutta hopp och energi till en trött själ och gör så att den orkar snubbla vidare i skogen en liten stund till. Den gör så att man inte slänger den tomt ekande korgen i backen i ren förtvivlan eller sätter sig på en sten och surar. Den gör så att man fortsätter söka efter kantareller.