Jag har inte lyckats ta mig ur sängen idag, har mest stirrat i taket och funderat på vem jag faktiskt är. Det känns som om världen runt omkring mig faller samman och människor jag trodde att jag kände visar sig vara något helt annat. Jag är totalt handlingsförlamad och orkeslös och känner ingen glädje i att anstränga mig mera. Det måste vara så här det känns att nosa på botten. Utan de människor som betyder mest hade jag nog inte tagit mig igenom det här. De får mig att se att de finns ljus någonstans i tunneln. Tack mamma, tack Per, tack Anders och tack mormor. Tack för att ni finns och tror på mig när jag inte själv gör det.
Tack till dig som läser min blogg, du betyder mer än vad du tror.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inlägg
2 kommentarer:
Jag finns alltid för dig gumman! Det vet du! Puss å kram
Lilla gumman. *Kramar om*
Hoppas att dina nära ger dig en kram. Du behöver en kram. *Kram igen*
Skicka en kommentar