Låt tanken segla iväg

Där ute, bortom de stora skyltfönsterna som skiljer mig från resten av världen är det strålande sol och blå himmel. Jag ser det men jag kan inte ta på det. Istället sitter jag och drömmer. Jag längtar tillbaka. Längtar tillbaka ut på sjön. Längtar efter alla de forna somrar jag spenderat bland kobbar och skär tillsammans med min familj.

Längtar efter alla de nätter jag spenderade i förpiken på min pappas båt Struggle, alla de middagar om förtärts på en bergshäll i solnedgången bland mygg och goda vänner. Känslan av total frihet, det eviga kortspelandet och de kalla regniga dagarna då värmaren jobbade för sitt liv och det lugnt som infann sig trots stormande vindar och busigt vatten. Jag insåg inte då att det en dag skulle vara så värdefullt. Jag insåg inte då vad det skulle komma att betyda.

Jag kan varken beskriva, förmedla eller måla upp känslan med ord så jag försöker göra det med bilder. Jag älskar havet, jag älskar skärgården och jag älskar alla minnen som det för med sig. Havet och den stilla skärgården är helt klart en av de största kärlekarna i mitt liv. Till och med fiskmåsarna har sin charm.

Ute på sjön stannar resten av världen och jag hittar tillbaka till mig själv, till den jag vill vara. Om så bara för en stund. Där finns det plats för att andas, njuta, tänka och bara vara på samma gång.

Halva mitt liv finns där ute bland kobbar och skär och det finns inget som kan ta det ifrån mig. Jag skulle till och med tippa på att det finns goda chanser för att jag skapades på sjön så hur kan jag inte älska det?! Det är något magiskt med vatten. Sen är jag ju född vattuman också.