När jag var liten (mellan 0-20 år) så skulle man kunna säga att jag var mindre förtjust i gröna ärtor. Jag gick helst inte närmare än 5 meter om jag själv fick bestämma. Jag avskydde det. Jag visste nog inte riktigt varför (och vet fortfarande inte) men jag var helt övertygad om att det var giftigt, minst. Gröna ärtor och squash var totalt oätligt i min värld helt enkelt. Sniglar i vitlök (och utan) gick bra men inte ärtor. Idag har jag ändrat uppfattning. Squash går fortfarande bort men ärtor är ju jätte gott. Jag undrar hur jag någonsin kunnat avsky de små rackarna som rullar runt i hela köket om man tappar dem på golvet?! De är ju till och med vackra att se på.
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar