Samtal från Emporio Armani

Telefonen ringer. Det är ett okänt nummer. Jag svarar.

EA: Hej Carolina. Jag ringer från Emporio Armani och mitt namn är XXXXX (jag har ingen aning om vad han sa att han hette för jag blev så chockad av vart han sa att han ringde ifrån) och jag ringer för att meddela att vi precis släppt våran nya höstkollektion här i dagarna och vi skulle tycka att det var trevligt om du ville komma förbi och titta lite. Du är välkommen att komma förbi när som helst och jag kommer att jobba onsdag till fredag den här veckan och måndag till fredag nästa vecka. Det är bara att du ringer till mig/oss när du vill komma så ska jag hjälpa dig på alla sätt jag kan.
Jag: Eeh, okej (jag tänker att han förmodligen ringt fel).
EA: Ja, och sen har vi ju även en del kvar på REAn om du inte hunnit komma förbi tidigare.
Jag: Okej, nej det har jag ju inte hunnit göra. (Tanken hade inte ens slagit mig).
EA: Du är så välkommen. Ha en bra dag och så ses vi.
Jag: Detsamma. Tack så mycket. Hej då.
EA: Hej då!

Det tog förmodligen en hel minut för mig att förstå vad vi pratat om och sen ytterligare en att förstår varför vi hade gjort det. För ca 1 1/2 år sedan fyllde min kära sambo 25 år. Då köpte jag efter mycket om och men en slips till honom i en affär på Bibiloteksgatan i Stockholm. Närmare bestämt på Emporio Armani. I samband med det fick jag fylla i någon form av kundlapp när jag betalade och har sedan dess fått nått trevligt sms här och där och en och annan katalog hemskickad. Trevligt tycker jag då jag gillar att titta på dyra kläder (men aldrig har råd att köpa dem). Jag undrar hur de skulle reagera om de visste att jag egentligen bara är en fattig filmstudent som egentligen inte ens har råd att gå in genom deras dörrar då bara slipsen jag köpte gick på 800 spänn. Men man kan ju alltid drömma. Jag kanske ska ta vägarna förbi i alla fall. Bara för att.