Det bara är såhär, eller inte.

Varför har alla en sådan trist bild av livet och varför är alla nöjda med att bara ha det sisådär? Människor verkar anse sig bära på livskunskap som inte jag har och fäller konstant kommentarer om hur svårt allt är och får det att låta som om man helt enkelt måste kämpa sig genom livet och så är det bara, det ska inte vara enkelt. Varje gång jag går igenom något som är tufft eller jobbigt så tittar de på mig och tänker: Stakars flicka, det är inte lätt att bli vuxen, men det är sådant som alla ska gå egenom. Varför då?! Vad är det för fel på att försöka undvika att gå igenom alla dessa jobbiga saker som hela tiden dyker upp. Det verkar som om människor helt enkelt accepterar och har som allmän uppfattning att man måste gå igenom tuffa prövningar och lida lite då och då för att kunna uppskatta de få stunder som är bra och därför inte unnar andra att vara lyckliga när det går bra. Människor tror inte att de är värda mer och fortsätter leva som de alltid gjort trots att de inte är nöjda med sin vardag. Det finns alltid någon som har det sämre eller värre är en annan kommentar som brukar dyka upp. Det är väl självklart att det är så men betyder det att jag inte mår dåligt eller har det svårt? Det beror väl på vad man ställer det i förhållande till. Alla lever inte på samma villkor och är liverfarenhet kila att vara negativ så är jag hellre utan.

Jag vill leva storslaget, rikt och framför allt lyckligt. Jag vill ha ett jobb som jag tycker om att gå till och lagom med pengar så att jag kan försörja mig och njuta av livet. Jag vill ha tid att andas och göra allt och ingenting. Jag tänker inte nöja mig med att hela tiden behöva gå och oroa mig inför framtiden och jag vägrar acceptera att det"bara är så här". Snälla alla som läser detta; Nöj er inte med ett halvdant liv! Det är inte värt det. Vår tid på jorden är för kort för att leva i morgon. Vi planerar så mycket för framtiden att vi aldrig lever i samexistens med det runt omkring oss. Lev i nuet och sätt krav på din tillvaro. Njut av livet och gör saker som gör dig lycklig. Jag menar inte att allt måste vara perfekt i minsta detalj men nöj dig till exempel inte med att leva hela ditt liv med någon du inte älskar eller ha ett jobb som du inte trivs med. Jag är själv som alla andra och jag vet inte hur mitt liv kommer att se ut. Mitt liv är inte helt enkelt och jag förväntar mig inte att det ska vara det men jag har har iallafall kommit till insikt med att livet är för kort för att bara acceptera läget och stanna där. Finns det något man kan göra för att förändra det så vill jag iallafall försöka. Det är inget fel med att planera för framtiden bara man inte glömmer att leva här och nu. Jag vill inte spendera det livet med en trist inställning. Jag vill göra det som faller mig in och jag vill vara lycklig. Jag vill ligga på min dödsbädd och känna att jag levt ett rikt liv såsom jag valt att leva det. Är det något fel med det?

Skärpning alla latmaskmänniskor!