Gröna fingrar

Min sambo anser att det är han som har de gröna fingrarna i det här förhållandet och tar därför på sig hela äran till att våra blommor fortfarande lever efter de 2 1/2 vi varit tillsammans. De flesta av dem hade jag dock innan vi flyttade ihop och de är i allra högst grad levande för mig, de är familjemedlemmar. Vissa är dock mer speciella än andra och jag har fyra som hängt med en längre tid och på ett eller annat sätt betytt något speciellt. Såsom Toffel (blomman som Per målade indiansikte på) som var min enda riktiga vän under hela sommaren då jag satt instängd på ett kontor utan varken fönster eller ljus. Sen har vi blommorna jag köpte tillsammans med Oskar samma dag som vi flyttande in på internatet Nordan strax bredvid Molkoms folkhögskola. Dessa har jag nu haft i 3 1/2 år och de står placerade på fönsterbrädan bredvid Pers skrivbord och blir där matade med saker som jag inte ens vill veta om. Ska jag vara ärlig så tror jag att de Oskar köpte är mer döda än levande idag trots att han fortfarande kämpar tappert. Sist men inte minns har vi Jucka, min bebis och livskamrat. Har hängt med så länge jag kan minnas och var drygt 30 cm när jag fick honom. Idag är han 1, 5 meter. Detta delvis tack vare Per som hjälpt mig vid omplantering och supportande av den numera överdimensionerade bladverket. Så förutom att han häller linsvätska och gud vet vad i jorden på våra (läs: mina) försvarslösa blommor så är Per väldigt duktig på att ta han om de små liven. Oftast i alla fall. När jag kom hem igår fann jag något som såg ut som en botanisk mordplats och Per skyller självklart på Nisse och Nisse skyller på Per. Vad ska jag ta mig till? Han har bara tre blad kvar. Om sanningen ska fram så är det nog jag som är boven. Den har nog fått en överdos av kärlek (alternativt vatten) och helt enkelt ruttnat. Att det var just Per som drog upp rullgardinen så att bladen lossnade var bara en slump. Som tur är ingår inte denna blomma i mina fyra favoriter och om så varit fallet hade det varit sorg på Spannvägen idag.